Film
För
den med en bred filmsmak
Av
Lydia Duprat
Bild: Foxfilm
Djävulen
och jag
Regi:
Harold Ramis
Manus: Peter
Cook (berättelse), Harold Ramis, Larry Gelbart m.fl.
I rollerna:
Brendan Fraser, Elizabeth Hurley, Frances O'Connor, Orlando Jones, Miriam
Shor, Paul Adelstein m.fl.
Jag visste naturligtvis redan på förhand att Elizabeth Hurleys främsta uppgift i filmen Djävulen och jag torde vara att blända publiken med sin skönhet. Men Harold Ramis har tyvärr inte haft vett att hålla detta på en resonabel nivå. Detta har till följd att man mycket tidigt in på filmen blir riktigt trött på de tjatiga närbilder på Hurleys vackra ansikte och inte mindre vackra kropp.
Brendan Fraser är inte mindre snygg han, men till skillnad från Hurley utsätts han för föga smickrande grimaser och maskeringar filmen igenom, och det är detta som egentligen är den stora behållningen med filmen. Fraser har ett mycket elastiskt ansikte som det är en smärre fröjd att se på. Detta förenat med hans snälla utstrålning och maskörernas skickliga arbete gör att den här filmen till viss mån är sevärd.
Djävulen och jag är modern version av komedin "Min kompis djävulen" från 1967 som då hade Peter Cook och Dudley Moore i huvudrollerna. Uppenbarligen blev den äldre filmen en riktig favorit bland kritikerna, och somliga har gått så långt som till att upphöja den till kultfilm. Dessvärre kan den moderna versionen inte göra anspråk på någonting som ens liknar kultstatus.
Djävulen och jag handlar om Elliot Richards, en man som är socialt handikappad och därför mycket ensam. Han behärskar inte sociallivets oskrivna regler och undviks därför som pesten av sina arbetskamrater på det dataföretag där han arbetar med support. Till råga på allt är han kär i en arbetskamrat, Alison Gardner, som knappt ens är medveten om hans existens. En dag dyker djävulen upp i Elizabeth Hurleys fagra gestalt med erbjudandet att skänka honom sju önskningar i utbyte mot hans själ. Så småningom går Elliot med på förslaget och börjar önska sig sådant som han tror kommer att hjälpa honom att erövra Alisons kärlek. Men djävulen gillar att retas, och därför blir ingen av Elliots önskningar riktigt som han hade tänkt sig.
Vissa av filmens scener är riktigt roliga och Brendan Fraser är en underbar clown med en ren och barnslig energi som fängslar och förför. Han ger allt och upplevs som alltigenom genuin. Det finns till exempel en scen där Elliot inser att han har blivit förvandlad till colombiansk narkotikahandlare som svar på hans önskning om att bli rik och mäktig. I den scenen, som i så många andra, sprudlar Fraser av lekfullhet och geist, och då är han riktigt, riktigt rolig. En annan mycket lustig scen är den där han - nu förvandlad till basketstjärna - intervjuas efter en match och formligen sprutar svett. Det är oerhört larvigt och väldigt roligt.
Är man biobesökare med en bred filmsmak och med gott om tid och pengar finns det ingen anledning till varför man inte bör gå och se den här filmen. För visst kan man ha synpunkter på den flagranta exploateringen av Hurleys skönhet och det ojämna tempot, men å andra sidan får man njuta av Brendan Fraser samt av förstklassig maskeringskonst.
Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème