Film
Rena
rama hönsgården
Av
Lydia Duprat
Bild: UIP
Dr.
T och kvinnorna
Regi:
Robert Altman
Manus: Anne
Rapp
I rollerna:
Richard Gere, Farrah Fawcett, Laura Dern, Shelley Long,
Helen Hunt, Liv Tyler m.fl.
Dr. T är gynekolog och därtill en sann kvinnovän: han är hängiven, medkännande, snudd på feministisk. Han älskar Kvinnan som begrepp, och har vigt sitt liv åt att tjäna Henne. Men kvinnor är inte alltid att leka med, i synnerhet bortskämda sådana som liksom den gode doktorn tillhör Dallas-societeten. Dr. T:s (Richard Gere) mottagning är alltid överfull med pälsklädda damer i hatt som alla verkar högst labila, munhuggas med varandra och tävlar om att få komma in för undersökning efter att ha väntat i timmar. Sköterskorna har fullt sjå med att hålla dem från att starta ett upplopp. Stället är rena rama hönsgården. Dr. T hade nog behövt en assisterande tupp vid sin sida.
Som om den kaotiska arbetsvardagen inte var fullt tillräcklig så går Mrs. T (Farrah Fawcett) och blir sinnesjuk dagarna innan parets ena dotter ska gifta sig. Hemma hos Dr. T huserar dessutom hans alkoholiserade svägerska (Laura Dern) med sina tre små flickor. Som tur är kan Dr. T ladda batterierna hos sina jaktkompisar och på golfklubben, där han träffar golfinstruktören Bree (Helen Hunt) och inleder en kärleksaffär med henne - kanske i väntan på att hans fru ska tillfriskna. Men denna har regredierat till barnstadiet och känner knappt igen sin man, som hon tror är hennes bror. Det kuriösa är emellertid att hon har nog med sinnesnärvaro för att ändå vilja skilja sig från honom. När Dr. T till råga på allt får veta att den av hans döttrar som ska gifta sig är lesbisk rasar hela hans tillvaro.
"Dr. T och kvinnorna" är inte en av Robert Altmans bästa och jämnare filmer, men har onekligen sin charm och är rolig att se. Richard Geres Dr. T är en lågmäld typ med en osedvanligt hög stresströskel och det är intressant att bevittna hans reaktioner allt eftersom hans börda blir allt tyngre. Efter en metaforisk klimax slutar filmen på ett icke helt oväntat men rätt så fängslande sätt. Cirkeln är sluten - Dr. T kan inte fly sitt öde, och vill det egentligen inte heller.
Man känner igen Altmans handlag i varje scen och inte minst i nästan varje skådespelares prestationer. Vissa kritiker har anklagat "Dr. T och kvinnorna" för att vara en mysogin film och den skulle visserligen kunna tolkas så med tanke på hur de flesta av kvinnorna utmålas här. Personligen anser jag emellertid att Altman lyckats porträttera olika kvinnokaraktärer allt efter kvinnornas bakgrund och omständigheter i övrigt.
Dr. T och kvinnorna är en film rik på små parallella stigar med tillhörande budskap som kommer till uttryck på ett lågmält komiskt och samtidigt litet rörande sätt. Man kan ha synpunkter på den här filmen, men har man ögonen och öronen med sig har man sällan tråkigt med den.
Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème