 |
| |
Fängslande som vanligt hos Haneke
dolt hot [caché]
| Betyg: |  |
Dåliga översättningar av filmtitlar finns det gott om. Oftast tycks de drabba stora kommersiella filmer. Desto sorgligare nu när fenomenet slår till mot en av årets verkligt stora filmhändelser. ”Dolt hot” var mångas guldpalmsfavorit vid Cannesfestivalen i våras, men Michael Haneke fick nöja sig med regipriset.
Den franska originaltiteln på österrikarens film är ”Caché”. Vad som följaktligen blir Versteckt på tyska, Nascosto på italienska och Hidden på engelska, blir alltså varken Gömt eller Dolt på svenska, utan Dolt hot. Är det bara en tillfällighet att kvalitetsdistributören Triangelfilm söker ge denna givna auteurprodukt ett bredare tilltal just efter att ha inlett samarbete med Astoria Cinemas, den nya biografägaren som tydligt deklarerat att man vill renodla sin verksamhet i koncepttänkandets och den ökade popcornkommersens tecken?
Med tanke på hur filmen utvecklar sig är ”Dolt hot” en av de värsta titlarna någonsin. Förvisso finns här en hotbild, men det är ett helt annat motiv som blir föremål för filmens verkliga fördunkling. Så bortse från den svenska titeln och lägg i stället Caché på minnet.
Filmens huvudperson Georges är välkänd programledare för ett av många litteraturprogram i fransk television. Hans fru Anne arbetar som översättare, tillsammans med deras 12-årige son bor de i ett stillsamt kvarter i sydöstra Paris. En borgerlig tillvaro där middagarna med likasinnade tycks utgöra en återkommande höjdpunkt.
Allt detta förstår vi efter ett tag. Vad filmen berättar först är något annat. En statisk kamera vilar över parets bostad i flera minuter. Som en övervakningsfilm där personer går in och ut ur bilden, på väg till och från jobb eller skola. Förtexterna uppenbarar sig så sakta, blir liggande kvar och skymmer vår sikt. En typisk Hanekeprovokation alltså, men det är bara till hälften sant.
Sekvensen utspelar sig nämligen inte ens i filmens realtid, utan är från ett inspelat videoband som Georges fått sänt till sig från en okänd avsändare och som han och Anne nu ser på. När filmens ”riktiga” ljudband går på för första gången ligger den statiska bilden intakt, de två talande ses inte i bild förrän senare. Dock är formatet på de båda inspelningarna identiskt. Så vad är det då som skiljer dem åt? Är någon mer verklig än den andra?
Känslan av obehag växer när fler videoband anländer i hemmet. Några med samma statiska kameraposition som tidigare, men ytterligare andra har nya motiv: en regnig bilresa längs en anonym aveny i förorten, en djup korridor i ett chanserat bostadshus som leder fram till en dörr, en avlägsen herrgård som är huvudpersonens barndomshem.
Den sistnämnda upplysningen låter förstå att det hela har någonting med Georges förflutna att göra. Han söker hålla sin fru utanför och misskommunikationen mellan dem skärps. Med kassetterna följer nu också olycksbådande teckningar med ett utsatt barn. Hon blir frustrerad, han sluter sig ännu mer. De lyckas ändå identifiera några platser från banden och Georges beger sig till nämnda korridorslägenhet.
Det kan ibland vara svårt att sätta fingret på vad som gör Michael Haneke till en av Europas mest framstående europeiska regissörer vid sidan av Lars von Trier och bröderna Dardenne. Avgjort har han en omisskännlig förmåga att skapa atmosfärer som eggar och fängslar på egen hand, blott genom sin avskalade estetik. Med fast, dröjande kamera och sparsam dialog lyckas han gång efter annan frammana en berättarnerv som tycks generera sig själv, och som inte beror så mycket på ett späckat innehåll. ”Caché” är inget undantag; från ruta ett hela vägen till den öppna slutscenen och långt därefter är jag fullständigt uppslukad av Hanekes värld - vare sig det gäller stilla scener utan uppenbar spänning eller de mest högdramatiska sekvenser. Här finns exempelvis en självmordsscen som är lika avskyvärd som den är välgjord. Den hastigt avskurna halspulsådern, blodet som sprutar och tar sikte på väggarna, den avlidna som faller som en fura till golvet – allt inför synen på ett chockat vittne, vars skuldkänsla skjuter i höjden. All trovärdighet skulle så lätt kunna gå förlorad men i stället når dramat ännu en dimension.
Alltsedan den fantastiska debuten ”Den sjunde kontinenten” 1989 har Haneke fortsatt att skriva filmhistoria. Som i formexperimentet ”71 fragment”, i våldspornografiska ”Funny Games” eller som Elfriede Jelineks kongeniala uttolkare i ”Pianisten” – samtliga höjdpunkter, fast på olika sätt. Hans förra film, teoretiska ”Vargarnas tid”, tog sig möjligen väl stora dramaturgiska åthävor, ville för mycket på en gång. Därför är det nu välkommet att Haneke återvänder till en konkretare mikrovärld, om än fortsatt villig att dra paralleller till makrosamhället.
”La victoire a un prix” står att läsa på en affisch i sonens belamrade pojkrum. Segern är västerlandets uppnådda makt, priset är det vi nu får betala i form av hämnd- och terroraktioner. Kritiken riktas mer specifikt mot Frankrike och dess ovilja att göra upp med arvet till sina forna kolonialstater. Inte minst adresseras intelligentsian, som döljer sitt samvete bakom en fasad av böcker, konstverk och smarta formuleringar. På så sätt blir regissörens kritik också en form av självkritik.
All samhälleligt patos till trots så är det ändå i skiftningarna mellan smått och stort som filmen har störst framgång; övergången från det personliga såret till den allmängiltiga skulden, så raffinerat gestaltat. Till sin hjälp har Haneke två av Frankrikes stora skådespelare, men han använder dem som ingen annan. Daniel Auteuil och Juliette Binoche blir aldrig föremål för den regelmässiga exponering som de är vana vid; hennes ansikte syns inte tydligt förrän långt in i filmen. Att fokus ofta ligger på andra detaljer än de sedvanliga hindrar emellertid inte skådespelarna från att leverera stort, inte minst Auteuil. Egentligen hade det räckt att kommentera Hanekes regi men det går inte att bortse från denne häpnadsväckande skådespelare, vars ansikte utgör en motsägelse i sig – uttryckslöst men på samma gång så rikt på nyanser.
I en av huvudpersonens många drömmar
får barndomens trauman allt större betydelse. Som när
en jämnårig algerisk pojke halshugger en tupp och därefter
går emot den sexårige Georges. Han vaknar kallsvettig, befriad
från drömmen men inte från det förgångna:
vad har han gjort för att förtjäna detta? En dag står
han inte ut längre; vardagens obetydligheter väger för
lätt gentemot hans tunga arv. Han lämnar jobbet mitt på
blanka dagen, kör hem och stänger in sig i sovrummet. Han drar
för gardinerna som utesluter allt ljus och tar två tabletter
(cachet på franska) för att döva sitt dåliga samvete.
Därmed fortsätter han att gömma sig, för sin familj,
sin övriga omgivning och för en hel nations tevepublik. Men
med denna feghet kommer inte ens hans intelligens att kunna skona honom;
den mentala försoningen tycks långt borta. 
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck
eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.