En utflykt i anonymitetens korridorer
Av Lydia Duprat

BILD: SANDREW METRONOME

Elephant
Manus och regi: Gus Van Sant
I rollerna: John Robinson, Elias McConnell, Alex Frost, Eric Deulen, Carrie Finklea, Nicole George, Brittany Mountain, Alicia Miles m. fl.

Betyg:

Tillgången på och spridningen av skjutvapen är en kontroversiell fråga i USA, och vill man som Michael Moore (”Bowling for Columbine”, 2002) kritisera företeelsen blir man snart till en persona non grata inom de kretsar som anser att rättigheten att bära eldvapen nära nog är gudagiven. En konsekvens av den amerikanska vapenpolitiken är att skolvåldet lätt antar katastrofala proportioner.

Att gå i skolan är stimulerande för vissa och ett helvete för andra, och att vara tonåring är nog ett helvete för de flesta. Krav från lärare och andra vuxna, konflikter med jämnåriga, osäkerhet och självförakt, mobbning, tveksamheten inför det snara inträdet i en vuxenvärld som man uppfattar som hycklande – allt detta gör skoltillvaron till en utflykt på minerad mark. Rätt som det är uppstår hos någon behovet att avreagera sig, och håller denna någon ett skjutvapen i händerna blir konsekvenserna förödande.

Gus Van Sant skildrar detta förhållande i ”Elephant” – dock utan förklaringar eller pekpinnar. Eventuella slutsatser får åskådarna själva dra. ”Elephant” är en opretentiös och djupt gripande skildring, en film som bekräftar att Van Sant kan när han vill. Regissören, som i början av sin karriär fick erkänsla för independent-filmer som ”Drugstore Cowboy” (1989) och ”My Own Private Idaho” (1991) är efter ett antal år inom mainstreamsfilmen tillbaka med ett verk som kan tala för sig själv genom sin lågmälda ton och sin hållning som opartisk iakttagare.

Kameran flåsar sina rollfigurer i nacken längs labyrintiska korridorer och skildrar livet på en gymnasieskola där den sterila miljön, fulheten och ödsligheten får representera det aningslösa vardagliga som ingen ifrågasätter. Matsalen, fotolabbet, skolkontoret, klassrummen – allt är i betong, större än man kan känna sig hemma i och förbundna av oändliga, ekande gångar. Känslan av anonymitet, av brist på egenart är förbluffande och väcker ett obehag som är svårt att skaka av sig även efter filmen.

Van Sant presenterar oss för de olika rollfigurerna genom att skugga dem under deras förehavanden. Kameran följer deras ryggtavlor och förstärker känslan av anonymitet, den anonymitet som de måste känna gentemot varandra.

Genom en återkommande perspektivförskjutning hos vissa scener – först ser vi scenen från exempelvis Elias perspektiv när han talar med John, sedan från Johns – samt greppet att skildra vissa händelser ur olika kronologiska infallsvinklar blir berättelsen som ett lapptäcke och får på så sätt struktur, ja nästan konsistens.

Gus Van Sant har med ”Elephant” haft för avsikt att skildra skolvåldet i största allmänhet, men associationerna går självklart till massakern på Columbine High School 1999, då två killar dödade 13 och skadade 23 skolkamrater. De två grabbar som i filmen mejar ner sina kamrater och lärare – två udda existenser som levt, osynliga, vind för våg, gödda av våldsamma videospel och mjölk direkt ur paketet – har nått en grad av avtrubbning och revanschlusta som det tagit dem tid att ackumulera, och det utan att någon enda vuxen lagt märke till sakernas tillstånd och sett vartåt det hela var på väg att barka. På så sätt känns det hemska dådet nästan berättigat; för vem vet? kanske det får en att vakna ur passivitetens slummer; kanske det får en att vilja göra något åt konformismen man uppfostrar sina barn i och den likgiltighet vi bemöter deras längtan efter integritet och sanning med.

FILMENS WEBBPLATS >>

Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat