Film
Inte,
inte! trovärdig
Av
Theodor Stenevang
Bild: UIP
Enemy
at the Gates
Regi:
Jean-Jacques Annaud
Manus: Jean-Jacques
Annaud och Alain Godard
I rollerna:
Jude Law, Joseph Fiennes, Rachel Weisz,
Bob Hoskins, Ed Harris, Ron Pearlman
m.fl.
Den starkaste delen av "Enemy at the Gates" är den inledande scenen. Huvudpersonen Vassili Zaitsev anländer som soldat med tåg till Stalingrad 1942. Styrkorna ska över Volga för att delta i striderna. Granaterna dimper ner bland båtarna som makadam i en flock ankungar. De soldater som försöker fly ut båtarna blir skjutna med pistol av officerare.
I den svenska arméläroboken Soldaten i Fält från 1963 (!) står det: "Ryck framåt under vilda hurrarop. Det sätter skräck i fienden." Samma sak står i ett autentiskt utdrag ur en sovjetisk informationstext publicerad i den svenska språkläroboken Sovjetskij Soldat – Ryska för militärer: "…under vilda hurrarop." I "Enemy at the Gates" får jag slutligen se hur det mycket väl kan ha gått till när unga, bristfälligt utbildade ryska soldater sprang på linje mot fiendens värn under vilda hurrarop, endast för att bli nedmejade av kulsprutor. Varannan soldat gavs ett gevär. Detta samt skildringen av den sovjetiska propagandans mekanismer och maskineri är filmens starka sidor.
Kärnberättelsen är att Vassili är en duktig skytt, som blir rekryterad till ett prickskytteförband. Propagandamaskineriet gör honom till hjälte för att gjuta hopp i en armé och en nation som är på väg att ge upp. Vassili Zaitsev och nyheter om hans senaste framgångar sprids över Sovjetunionen i militärorganet Krasnaja Zvezda (Röda Stjärnan). Historien om Vassili Zaitsev har verklighetsbakgrund, vilket alltid hjälper till i marknadsföringen av filmer. Därtill har fenomenet prickskytt det fina med sig att ett krig kan reduceras till en personlig vendetta, ett psykologiskt krig mellan två jägare som försöker överlista varandra. Vi har sett det förr, till exempel i sydamerikanska djungler med Tom Berenger (Sniper, 1993).
I övrigt är filmen är inte trovärdig. Överlevande civila från Stalingrad har berättat om hur man under belägringen levde av korv gjord på människokött. Den gemytliga stämningen i krypskyttarnas bunker, där de öser soppa ur en stor gryta och sover tillsammans tryggt om natten som rövare i sin kula känns falskt.
Vassili och hans prickskyttekamrater stryker omkring på samma mark som den tyske major König som är utsänd för att skjuta honom – i samma byggnader, i ett område där ingen annan verkar röra sig. Det är som om det var fråga om en arena för paintball-spel och inte om en belägrad stad. Det är inte trovärdigt.
Filmen skulle ha kunnat handla om krigets fasor och det fruktansvärda Slaget vid Stalingrad. Istället väljer regissören att göra det till en "Boy meets girl"-historia. Det är så att man baxnar inför detta förslösande av möjligheten att göra en bra film.
Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème