Video
En
obducents våta dröm
Av
Lydia Duprat
eXistenZ
Regi: David Cronenberg
Manus: David Cronenberg
I rollerna: Jennifer Jason Leigh, Jude Law, Ian Holm,
Don McKellar, Willen Dafoe, m.fl.
Ville du bli obducent när du blev stor, men fick aldrig chansen därför att dina betyg inte räckte till för att du skulle komma in på läkarutbildningen? Eller kanske du alltid drömt om att bli slaktmästare men inte fick för din familj? Alternativt tycker du att det stora felet med människokroppen är att den har alldeles för få håligheter? Om du har svarat ja på minst en av dessa frågor så är eXistenZ definitivt filmen för dig. Har du mot all förmodan inte redan sett den på bio – gå och hyr den på video nu med detsamma. Eller ännu bättre, köp den. Du kommer att älska den.
Officiellt handlar denna film om så kallade virtual reality-spel. Det vill säga om att, via ett program som kopplas till ditt nervsystem, ensam eller tillsammans med andra transcendera verkligheten och vara med i en "film" som utspelar sig i din egen hjärna, en film vars utgång (självfallet) är oviss. Men faktum är att eXistenZ handlar om något helt annat. Som till exempel blod, organ och slemhinnor. Och om håligheter – såriga håligheter.
Efter att ha sett den här filmen kan jag med stolthet kungöra att jag har en stark magsäck som tål det mesta och som med all sannolikhet kommer att klara sig rätt så bra här i livet. För att titta på eXistenZ är att utsätta sin mage för en skräckens berg- och dalbana, för ett eldprov, om man så vill.
David Cronenberg har rykte om sig att vara en skicklig manipulatör av sexuella anspelningar. I hans filmer figurerar ofta sådant som för tanken till sexuella aktiviteter, men de pågår alltid under en täckmantel. Så även med eXistenZ: det blir ett jävla tjat kring de så kallade bioports, såriga och riktigt läbbiga anusliknande hål som borras in i nedre delen av ryggraden; genom ett sådant hål blir man kopplad till spelet via en "umbrycord", eller, en delvis organisk navelsträngliknande kabel. Även spelkontrollen ("the gamepod") är till vissa delar organisk och liknar en blandning av placenta och deformerad bröstvårta. Spelet sätts igång genom att man skjuter till bröstvårtan, och Jennifer Jason Leigh missar aldrig ett tillfälle att se kåt (drogad?) och blött ut närhelst hon utför denna handling.
De groteska och kladdiga bioporthålen är ett återkommande inslag i eXistenZ; de betraktas ängsligt kärleksfullt ett antal gånger, det tafsas på dem, de blir slickade. Huvudpersonerna verkar dessutom oftast förbryllande hjälplösa när det är dags att stoppa in de förbannade kabelkontakterna i hålen och ska tvunget ha hjälp av den andra, även om detta borde vara lättare att klara på egen hand än det är att raka sig under armen. Vilket bevisas senare i filmen, då hjältinnan i brådskan fixar till det utan att blinka två gånger.
I övrigt består filmen av ett fyrverkeri av organ och slemhinnor efter slaktade muterade amfibier, maträtter bestående av ungefär samma saker, ruttna tänder som tjänstgör som ammunition med mera. Något för alla smaker, med andra ord. Ingen torde behöva lämna biosalongen utan att få fått sitt lystmäte.
Intrigen, då, hur är det med intrigen, frågar du säkert. Ja, den du. Den genomskådar man efter några minuter in i filmen. Annars så räcker det med att få se en tvåhövdad muterad amfibie lite längre fram så fattar man galoppen. Inga överraskningar alls. Mer ska jag inte berätta här för att inte förstöra nöjet för dig att själv få genomskåda den.
Vad mig anbelangar kan eXistenZ ingalunda tolkas som en film om sexualitet, om än under förtäckta former, för i så fall skulle även följande kunna betraktas som sexuella symboler: tamponger, stolpiller, rotfyllningar eller traditionella sladdkontakter; eller allt som går att förknippa med penetration: pennor med tillhörande hylsor, knappar som knäpps, en banan som håller på att bli uppäten, en hatt, någon som petar sig i näsan, etc.
Vad handlar då i all världen denna film om, kan man fråga sig. Jo, det har jag faktiskt kommit på! Vad filmen egentligen handlar om är blod, organ och slemhinnor. Och om håligheter – såriga håligheter! Men… Hade jag inte redan sagt det, förresten…?
Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème