Frän kritik och vackert bildspråk
Av Robert Peszkowski

Bild: Columbia Tristar

Fader Amaros synder
Regi: Carlos Carrera
Manus: Vincente Lenero efter en roman av Jose Maria Eca de Queiroz
I rollerna: Gael Garcia Benal, Sancho Gracia, Ana Claudia Talancon, Andres Monitel, Luisa Huertas, Damian Alcazar, Gaston Melo, Pedro Armendariz Jr, m. fl.

Betyg:

Den unge och naive Fader Amaro kliver in i den lilla bykyrka som utgör hans första arbetsplats. Längs med väggarna finns smått groteska statyer av helgon, Jesus och jungfru Maria – rädsla, mystik, och vördnad. Samtidigt hörs en raspig och skränig röst som mycket falskt sjunger en psalm. Fader Amaro går längre och längre in i kyrkan, skulpturerna blir allt mer groteska och falsksången blir bara högre och högre. I främsta raden sitter en gammal tandlös gumma som ser ut som en häxa. Det är hon som sjunger och hon sitter där i all sin vedervärdighet mitt i kyrkan.

Fader Amaros vandring genom kyrkans altargång utgör en metafor för hela filmens budskap. Kyrkan med sitt vackra yttre av höga ideal och moraliska regler är innerst inne lika raspig, ful och falsksjungande som den gamla häxan. Kyrkans män lever enligt en uppsättning regler som de som människor och män i slutändan inte lyckas leva efter. Antingen så överger man sitt kall, eller så kompromissar man med sina ideal.

Detta är en berättelse om en ung idealistisk prästs möte med en verklighet där han snabbt upptäcker att hans prästbröder gjort avkall på många av de prästeliga löftena och reglerna. Han dras snart själv in i situationer där hans kall ställs mot vanlig mänsklig lidelse. Han börjar kompromissa med sina ideal, och snart vet han inte längre vad som är rätt eller fel. I en allt snabbare spiral mot undergången ser vi den unge prästens samvetskval, korruption och hänsynslösa agerande för att rädda sig själv.

Filmen bygger på en roman av den portugisiske författare José Maria Eça de Queiróz, en roman som skrevs redan 1875. Berättelsen framför en frän kritik mot inte så mycket religionen som sådan, utan mot kyrkan och dess tjänare, som framställs som hycklande pragmatiker. Men filmen är inte så endimensionell att den bara kritiserar. Den ställer tittaren inför moraliska problem och gäckande frågor. Varje präst som återfinns i berättelsen förkroppsligar olika paradoxer. Fader Benito, Amaros handledare, framställs redan från början med glorian på sned, då han förordar celibat samtidigt som han har en älskarinna.

I slutet av filmen har rollerna blivit de omvända, den tidigare syndaren och hycklaren Fader Benito sitter mitt i kyrkans altargång och med anklagande blick stirrar han på Fader Amaro som förrättar en begravning.

Filmen genomsyras av fantastiskt bra skådespeleri och en regi som inte lämnar mycket i övrigt att önska. Vad som framför allt sticker ut är ändå fotot. Färgerna och bildspråket är så oerhört vackra att man sjunker in i bilderna som in i en dröm. Regissören Carlos Carreras tidigare filmer har fått pris för just fotot. I ”Fader Amaros synder” är det fotografen Guillermo Granillo som står för fotot. För både honom och regissören Carlos Carrera utgör ”Fader Amaros synder” det stora genombrottet.

Filmen har främst i Mexiko men även i den övriga spansktalande världen väckt stor uppståndelse och kontrovers. I Mexiko har dylik kritik av kyrkan hittills varit okänd. Filmen utgör Mexikos bidrag till Oscargalans utländska filmkategori. Och den har nog goda möjligheter att kamma hem en statyett.

FILMENS WEBBPLATS >>

Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat