 |
| |
Leve kärnfamiljen
välkommen till familjen [the family stone]
| Betyg: |  |
Everett Stone (Dermot Mulroney) tar med sig flickvännen Meredith (Sarah Jessica Parker) hem till jul för att för första gången träffa hans familj. De är ena avspända bohemer, hon är en stel yuppie i dräkt och knut. Ogillande uppstår på bägge sidor vilket förvärras av diverse krockar med jultraditioner och det faktum att mamman Sybil (Diane Keaton) inte är vid god hälsa.
”Välkommen till familjen” innehåller en tokroligt varm familj, gott om snubbelkomik, en scen där skådespelarna försöker verka som att de är fulla, massor av romantik och snö som faller och allt detta dessutom i julmiljö. Därför överraskar filmen verkligen med hur lätt man ändå har för att tycka om den. Den främsta anledningen till detta är konflikten mellan familjen Stone och Meredith, som inte alls gestaltas på ett ensidigt sätt. Det är bara att gratulera till att någon äntligen bestämt sig för att ge Sarah Jessica Parker en roll där hon är spänd och irriterande, något som somliga av oss alltid tyckt att hon varit. Man lider med Meredith samtidigt som man förstår varför familjen så ogärna vill att deras son ska gifta sig med henne. När pappa Kelly (Craig T. Nelson) ryter till åt henne för hennes illa uttryckta men egentligen välmenande åsikter om homosexuella ryser man verkligen, det är som att vara barn och bli skickad i säng utan efterrätt.
Filmen vimlar också av charmiga skådespelare. Diane Keaton ligger nästan hela tiden på rätt sida av att inte bli för sentimental och det är glädjande att se Luke Wilson lämna sina hunkroller för att i stället spela den roll hans bror Owen brukar göra så bra: lätt stenad slackerkille med släpig sydstatsaccent. Det är väldigt Hollywood att rufsa till Rachel McAdams hår lite och sätta på henne ett par omoderna glasögon och en grunge-tröja och hoppas att vi ska glömma att hon spelade en roll inte olik Meredith i sin senaste film, ”Red Eye”, men man låter det passera. Att alla karaktärerna tagit sig tiden att lära sig lite teckenspråk och ofta tecknar medan de pratar är smart både för att man som åskådare då upplever dem som en äkta familj, och för att det ytterligare understryker Merediths utanförskap.
Givetvis spårar filmen efterhand ur. Merediths syster Julie (Claire Danes) dyker upp för att stödja henne, alla blir kära i andra än dem de anlände med och det snubblas lite till. Dermot Mulroney har varit genuint okarismatisk i alla filmer han någonsin varit med i och han är det här också. Att han under sitt prydliga yttre skulle vara intresserad av andliga resor och attraheras av den new age:iga Julie köper man inte för ett ögonblick, även om det inte är Claire Danes fel att hon tvingas tala stjärnögt om en totempåle.
Så värst tokiga är ju inte
familjen Stone heller när allt kommer omkring, inte tokigare än
att de hyllar samma kärnfamiljsideal som alla andra familjer i amerikansk
film. Den glimt vi får se från den nästkommande julen
visar att en familjemedlem gått bort, men de övriga har duktigt
parat ihop sig för att bilda nya små familjer. Att slutet har
en beklagligt tillrättalagd sensmoral fråntar dock inte filmen
det faktum att resan dit är underhållande och ibland till och
med insiktsfull. 
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck
eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.