Ständigt detta kaos
Av Lydia Duprat

Stockholms filmfestival är en enda stor förvirrad tillställning med uteblivna filmer, sent påkomna programändringar, bristande information och godtycke i största allmänhet. Något måste göras åt kaoset om inte festivalen ska betraktas som ett skämt i professionella filmkretsar.

I år bevakar Café Crème Stockholm Film Festival (hädanefter kallad Stockholms filmfestival, filmfestivalen eller festivalen) för fjärde året i rad. Varje år lovar jag mig själv dyrt och heligt att det här är sista gången som jag besöker filmfestivalen i egenskap av pressutsänd; jag vägrar att utsätta mig för det en gång till! Men när november åter nalkas faller jag till föga och beslutar att Café Crème ännu en gång ska vara med och rapportera från stockholmarnas egen filmfestival. Det känns liksom viktigt att göra det, av hänsyn till våra läsare men också med tanke på att filmfestivalen är ett angeläget kulturellt evenemang.

Bara några dagar in på filmfestivalen kom reaktionen igen: Aldrig mer! För det är nämligen ingen söndagsutflykt att bevaka filmfestivalen. Det är knappast någon söndagsutflykt att besöka festivalen som betalande medlem heller för den delen. Hela arrangemanget präglas av stor oreda och brist på konsekvens. Eventuella synpunkter bemöts med påpekandet att ”filmfestivalen drivs av volontärer” och att man därför inte kan vänta sig bättre service än så här: ”det är ju ett under att så många ställer upp gratis som det är!” Misstag som begåtts av godhjärtade men inkompetenta volontärer, och som medför att den betalande medlemmen går miste om en rättighet eller fördel, vägrar andra lika välmenande frivilliga att rätta till.

Ett exempel: jag och Café Crèmes Inger Carlsson bestämde oss för att besöka filmfestivalen både i egenskap av Café Crèmes utsända och som betalande medlemmar. Enbart filmer som visas vardagar före klockan 17.00 är tillgängliga för pressen, och det i mån av plats; då många av de filmer vi ville se gick på kvällen valde vi att köpa medlemskort och biljetter. Vi tröstade oss med att vi skulle få ta del av ett flertal erbjudanden under nästkommande år, för så marknadsförs medlemskapet i filmfestivalen:

”Årskortet i Stockholms filmfestival är en självklar investering för dig över 15 år som gillar film. För 170 kronor (endast 70 kronor om du är under 21 år) har du inte bara entrén till den fjortonde filmfestivalen den 13-23 november säkrad, med över 160 nya filmer från cirka 40 länder världen över. Du har även chansen att ta del av minst 10 förhandspremiärer under året, klubbvisningar, minifestivaler, utomhusvisningar och förmåner - under hela året!”

Emellertid förhåller det sig så att man måste köpa till ett extra kort för ytterligare 50 kronor för att kunna ta del av ovannämnda fördelar. Men det var det ingen som påpekade för mig när jag köpte oss våra medlemskort, och den informationen är så undangömd i arrangörernas informationsmaterial att man vädrar en fälla. Hur som helst missade vi det finstilta, och när vi sedermera upptäckte detta villkor och ville köpa oss ett tilläggskort förvägrades vi det. Enbart i samband med köp av medlemskort får man köpa tilläggskort, sa volontären. Vi protesterade, och då drämde han till med: ”Filmfestivalen drivs av volontärer som gör en fantastisk och osjälvisk insats. Det blir fel ibland, det kan inte hjälpas.”

Denna attityd tycks för övrigt vara festivalarrangörernas ledstjärna, inte en enstaka volontärs inställning. Allt går att ursäkta med att festivalen drivs av ideella krafter. Amatörmässigheten är allestädes närvarande och yttrar sig på allehanda sätt: försenade filmvisningar, sent påkomna programändringar och en total brist på information i samband med dessa, uteblivna svar på förfrågningar till festivalens pressansvariga, godtycke i största allmänhet. Detta för att inte tala om arrangörernas sätt att behandla pressutsända och festivalsgäster. Överallt blir man bemött som om man vore en synnerligen suspekt typ som försöker slinka förbi i mål och mening att se film gratis. Är en film populär får man stå utanför och vänta tills alla med biljett kommit in innan man eventuellt blir insläppt i salongen. Och dyker en eftersläntrare upp med en biljett i näven får pressen snällt avstå sin plats och lämna salongen efter påbörjad visning.

När jag för en volontär påpekade att arrangörernas sätt att behandla pressen inte var vidare schysst verkade hon helt oförstående. Hon var nyfiken nog att fråga varför jag ansåg det och tycktes inte alls veta att pressen ingalunda ”får se film gratis” utan återgäldar förmånen med en motprestation, det vill säga skriver recensioner, artiklar, rapporterar från föredrag, refererar från olika evenemang.

Visst är det fenomenalt att Stockholms filmfestival drivs med ideella insatser, och de allra flesta volontärer man mött har varit vänliga och så tillmötesgående som de haft befogenhet att vara. De problem och svårigheter som präglar arrangemanget och återkommer år efter år är inte gräsrotsfunktionärernas ansvar och kan heller inte avhjälpas av dessa. Det är högre upp i hierarkin som besvären uppkommer för att sedan fortplantas ner i organisationen. Det är fråga om grundläggande strukturella brister, däribland bristande information från led till led, som har resulterat i det röriga spektakel som filmfestivalen för närvarande utgör.

Detta måste åtgärdas och det snarast om inte Stockholms filmfestival ska betraktas som ett skämt i professionella filmkretsar. Det går inte att driva en filmfestival med bara lite god vilja från arrangörer och publik: här krävs även ekonomiskt understöd, så att man har möjlighet att knyta ett antal kvalificerade ledare till projektet.

Andra synpunkter:
Alla som sitter i salongen där det visas fransk film är inte per definition frankofiler och fransktalande. Det verkar emellertid arrangörerna tro. Och även om undertecknad talar franska kan hon på sista raden i salongen inte höra vad en fransyska viskande framför ända från scenen. Har filmfestivalens arrangörer hört talas om mikrofoner och tolkar?

Ljudnivån har på vissa visningar varit så låg att man ibland undrade om ljudet alls var på. Som tittare blev man helt hänvisad till de textade replikerna. Men då texten är till färgen vit försvann den helt vid de tillfällen då den låg mot en lika vit bakgrund. Då återstod det för tittaren att gissa vad som sades.

Litet beröm:
Filmfestivalens webbsajt har blivit oändligt mycket bättre jämfört med tidigare år. För första gången kan sajten sägas vara verkligt funktionell. Ytterligare förbättringar tål den emellertid, exempelvis behöver de allra flesta sökvägarna till pressbilderna rättas till.

Även programtidningen har blivit bättre och mer användbar: i år innehåller den exempelvis ett schema över alla filmer, dag för dag under hela festivalen med uppgifter om tider och biografer.

Ytterligare ett litet schema över filmerna, tiderna och biograferna har man bjudit gästerna på i år. Schemat är till formatet litet och behändigt, lätt att bära med sig i väskan eller i fickan. Mycket bra!