 |
|
|
Lyssna på ett ljudklipp från filmen! Quick Time
Flicka med pärlörhänge
| Betyg: |  |
På ytan är Peter Webbers ”Flicka med pärlörhänge” vacker som en tavla, och visuellt så genuin att man för en stund tror sig vara förflyttad till 1600-talets Holland. På ytan är handlingen också tämligen händelsefattig: en flicka får anställning som piga hos en familj, frun i huset blir svartsjuk då flickan väcker makens intresse, flickan får sparken. Men börjar man skrapa litet på – just det, ytan, då träder fram en mångbottnad berättelse om åtrå, rivalitet, lojalitet och själslig samhörighet.
Ursprungligen var det tänkt att Kate Hudson skulle spela rollen som Griet och Ralph Fiennes den som målaren Johannes Vermeer, och att Mike Newell (”Fyra bröllop och en begravning”, ”Mona Lisas leende”) skulle regissera. Man kan bara tacka försynen för att det inte blivit så, för det skulle ha blivit en helt annan film. Och ”Flicka med pärlörhänge” är en sällsynt juvel precis som den är, hart när omöjlig att överträffa eller ens likna. Nya stjärnskottet Scarlett Johansson är fulländad i rollen som Griet med sitt märkliga och samtidigt anspråkslösa skönhet och sin osvikliga känsla för timing och småmedelsskådespeleri.
Colin Firth har på senare år visat att han förfogar över ett tämligen brett register i sitt skådespeleri, och här spelar han en kringskuren och fåordig man med ett lidelsefullt, plågat inre liv, en man som trots att han är omgiven av fru, svärmor och en hel drös barn är inbunden och ensam.
När Griet gör entré i hans hushåll upptäcker Vermeer snart att han kan kommunicera med henne om det som är det allra viktigaste för honom: måleriet. Griet må vara en obildad ung kvinna, men hon har en naturbegåvning när det kommer till sådana saker som ljuseffekter, färger och komposition. Griet lägger sig i den temperamentsfulle konstnärens arbete; hon flyttar på en stol och budskapet når fram: Vermeer möblerar om i tavlans komposition, målar över stolen. Ett tyst samförstånd utvecklas mellan dem, och snart börjar Vermeer göra anspråk på hennes tjänster som assistent: hon får köpa råvaror, bearbeta dem och blanda till färgerna själv.
Då börjar problemen. Vermeers fru Catharina (Essie Davis) är en bortskämd och svartsjuk kvinna, och hon har dessutom fog för sina misstankar, för i all oskuldsfullhet brinner åtrån mellan Griet och Vermeer med en undertryckt men fullt påtaglig låga. En av parets döttrar, Cornelia (Alakina Mann), är också hon svartsjuk på Griet och intrigerar mot henne. Vermeers mecenat, Van Ruijven (Tom Wilkinson), vars verkbeställningar hela familjen lever på, är en kättjefull gammal bock som gett sig tusan på att förföra Griet.
När Johannes Vermeer börjar på ett porträtt med Griet som modell sker detta i hemlighet för Catharina. Catharinas mor, Maria Thins (Judy Parfitt), basar över det Vermeerska hushållet med järnhand och hon bättre än någon annan förstår vikten av att beveka Van Ruijven, som berövats nöjet att lägra Griet och i stället får låta sig behaga med hennes porträtt. Därför bistår hon Vermeer i dennes arbete bakom ryggen på dottern.
”Flicka med pärlörhänge” har blivit Oscarnominerad
i kategorierna bästa foto (Eduardo Serra), bästa scenografi (Ben
Van Os och Cecile Heideman) och bästa kostym (Dien van Straalen).
Av någon outgrundlig anledning fick filmen inga priser utan rubbet
tillkom ”Sagan om konungens återkomst”. Men låt
er inte luras: ”Flicka med pärlörhänge” är
ett mästerverk värdigt den holländska mästaren. 
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck
eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.
Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat