Film
Kittlande
kulen estetik
Av
Lydia Duprat
Bild: Columbia-Tristar
De
blodröda floderna
Regi:
Mathieu Kassovitz
Manus: Jean-Christophe
Grangé (roman) och Mathieu Kassovitz
I rollerna:
Jean Reno, Vincent Kassel, Nadia Farès, Dominique Sanda,
Karim Belkhadra, Jean-Pierre Cassel m.fl.
Förvänta dig inte att riktigt begripa vad denna osannolika historia handlar om. Det som hade kunnat bli en verkligt bra thriller stupar på ett undermåligt manus och på en obegripligt svag prestation av Jean Reno. Här förlitar Reno sig helt och hållet på sitt dystra utseende plus ett och blott ett enda - outgrundligt - ansiktsuttryck. Tror han kanske att han nu är så pass etablerad som skådis att han inte alls behöver lägga manken till?
"De blodröda floderna" är emellertid inte helt utan sina kvaliteter. Tvärtom. Till exempel bjuder Vincent Cassel oss på en utmärkt rolltolkning. Han spelar nyanserat och med nerv och hans karaktär blir övertygande och engagerande. Hans namn borde ha föregått Renos i rollistan.
En annan pluspoäng med filmen är definitivt fotot. Thierry Arbogasts foto skapar en förtätad stämning och en kittlande kulen estetik.
"De blodröda floderna" handlar om två kriminalkommissarier, spelade av Reno respektive Cassel, som undersöker var sitt fall på två helt olika platser. Det ena brottet är ett ovanligt grymt och utstuderat mord som ägt rum i en liten universitetsstad vid Alperna, det andra en enkel gravskändning i en by ett par hundra mil därifrån. Men dessa två brott har av allt att döma en gemensam nämnare varför de två polisernas vägar kommer så småningom att löpa samman. Fler groteska mord har hunnit begås vid det här laget och motivet bakom dem verkar finnas dolt i det förflutna och vara knutet till det lokala, och högst elitistiska, universitetet.
Allt väl så här långt. Men sedan accelererar filmen plötsligt och leder till ett lika långsökt som obskyrt slut. Med litet action mot slutet av filmen hoppas man kanske distrahera åskådaren och vända hans blick bort från oklarheterna. Dessutom använder man sig här av ett i mitt tycke fuskigt Agatha Christie-grepp. Mer avslöjar jag givetvis inte här. Men personligen anser jag att slutet sänker hela historien och därmed också filmen. Vilket verkligen är jättesynd.
"De blodröda floderna" är inte en film utan humor. För det humoristiska svarar till viss del Cassel men främst Tonio Descanvelle och Olivier Rousset, som spelar två konstaplar som tjafsar och har sig som två förvuxna småpojkar. Deras gnabb har fått mig att skratta litet här och var. Denna dualism - avgrundsdjup dysterhet å ena sidan och naiv munterhet å den andra - är ett lyckat grep, inte ovanligt i fransk film. Detta och filmens andra kvaliteter gör att "De blodröda floderna" ändå kan betraktas som någorlunda sevärd.
Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème