ÅRGÅNG 3 NUMMER 7 — NOVEMBER 2002 | ||||||
:: CAFÉ CRÈME FILMARKIV :: |
Förförande Frida
Frida
"Frida" är filmen som fick inleda årets filmfestival och det gjorde den med den äran. Visuellt är filmen överdådigt vacker, en färgsprakande fest för ögat helt och hållet i Frida Kahlos anda. Icke desto mindre är jag tämligen säker på att den mexikanska konstnären skulle ha haft en del synpunkter på ”Frida”. Den radikala och kompromisslösa Frida Kahlo porträtteras finkänsligt av sin landsmaninna Salma Hayek, som varit den pådrivande kraften bakom produktionen och som länge fått kämpa för att få förverkliga sin vision. Emellertid kan Hayek av naturliga skäl inte hjälpa att ge karaktären en ljuvhet som jag misstänker skulle ha gjort Kahlo missbelåten. Men detta är i sammanhanget ändå rätt ovidkommande. ”Frida” är en tilltalande film som förutom att den är vacker även berättar en intressant historia och gör det på ett skickligt och inte minst konstfullt sätt, där Kahlos tavlor här och där smälter samman med berättelsen. Miljöerna återges med minutiös och kärleksfull hängivenhet; de olika rollerna är var och en mångbottnade och gestaltas med precision. Man finner här några skådespelare som för första gången agerar utanför sitt gängse fack; Ashley Judd är en sådan och här knappt igenkännbar och inte minst fascinerande. ”Frida” är i många avseenden
ett smärre konstverk. Men först och främst är den ett
filmiskt hantverk där alla delar samverkar för att skapa en homogen
helhet. Det vittnar om ett säkert handlag från regissören
Julie Taynors sida och ett stort engagemang från alla som medverkat
i produktionen.
|
|||||
[an error occurred while processing this directive] |
||||||
|