ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
|
||||
Stark skildring av Hitlers elitskola
Friedrich är arbetarson i andra världskrigets Tyskland och har precis slutat sin egentliga skolgång för att börja arbeta när han får ett erbjudande om att göra inträdesprov till Napola, en av de elitskolor som under Hitlertiden startades i Tyskland för att fostra unga pojkar till att bli landets framtida ledare. Friedrich är egentligen för gammal, men han är en mycket duktig boxare, och eftersom han dessutom har det rätta ariska utseendet (blond, blåögd, senig men muskulös) så kommer han in ändå. Mot sin fars vilja reser han till det slott där skolan är inhyst, och börjar den utbildning som han ser som sin biljett till en välbärgad och säker framtid. På skolan upptäcker han att det finns baksidor med att drillas i Hitleranda. För honom själv går det relativt bra eftersom han är stark både till kropp och psyke, men det finns de som har det svårare, och svaghet är ett rött skynke för lärarna på skolan. Att lära sig att inte visa medlidande är mycket viktigt, eleverna ska helst inte bara vara starka, modiga och orädda utan dessutom hänsynslösa och lydiga in i döden. Friedrich blir snart vän med Albrecht, som är son till en mycket militärisk landshövding men som varken är lämpad eller intresserad av att bli soldat utan har litteratur som sitt största intresse, och inte accepterar orättvisor. Frågan är hur mycket Friedrich kan acceptera. ”Führerns elit” har mycket gemensamt
med ”Ondskan”. Båda filmerna utspelar sig i internatskolans
nästan helt manliga värld av pennalism och hierarkier, och båda
låter denna värld bilda fonden till en ung mans konfrontation
med gott och ont, och med sig själv. Men även om ”Ondskan”
inte är någon dålig film så är ”Führerns
elit” faktiskt bättre på alla plan. Skådespeleriet
är starkare, manuset är mer välskrivet, men framför
allt förmedlas känslan av att detta är på allvar
otroligt mycket starkare. ”Führerns elit” är
en tät och intensiv skildring av vanliga pojkars inordning i leden,
av unga människor som ena dagen tävlar om att lägga av
den värsta prutten och nästa dag övar på att kasta
handgranater. Att offra sig för kollektivet, att vara stark och skoningslös
är de största dygderna som finns, och det är svårt
att stå emot när de våldsamma, obarmhärtiga tendenserna
i en är det som uppmuntras. För att överleva mentalt krävs
ett fadersuppror som heter duga, något som filmen visar på
ett både skrämmande och mycket välgjort sätt. |
||||