Till Café Crème Film!
                                         ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
  HEM NYHETER ARTIKLAR CC:S BETYGSKALA REDAKTIONEN
Film på dvd
Film som JC-rock
Bild: outnow.ch



Är det någon annan än jag som kan känna igen sig i följande scenario: man stör sig på en film och upptäcker sedan att nästan alla recensenter oförbehållet hyllar denna film, vilket leder till att man i princip börjar avsky filmen? Saken kanske låter lite omständlig, men för mig råkar detta vara fallet med en av förra årets mest hyllade filmer: Zach Braffs ”Garden State”.

Zach Braff är till vardags en fungerande huvudrollsinnehavare i den ofta ganska trivsamma och (faktiskt) välgjorda humoristiska teveserien ”Scrubs”, men har i och med regidebuten ”Garden State”, som han också skrivit manus till, av vissa nu kommit att beskrivas som ett multibegåvat underbarn. Vilket inte vill säga lite. Vad är det då med den här filmen, som förlänat dess upphovsman ett så pass storslaget epitet?

Några personliga iakttagelser: ”Garden State” är som en upphottad blandning av teveserierna ”Ed” och ”Dawson’s Creek”, med en liten släng av den krampartat ”självmedvetna” dialogen från ”Gilmore Girls” – hopbakat till något som poserar som genuint, avslappnat originellt, underfundigt och känsligt. Glöm alla jämförelser med de klassiska 60- och 70-tals filmer upphovsmannen påstår sig ha inspirerats av.

För denna blandning är knappast vad den poserar som. Det här är nämligen bättre beskrivet som något bitvis ganska sliskigt och spekulativt – som om det var framkalkylerat av en överambitiös reklamcopywriter, med lite ”sköna detaljer”, tvångskuriösa karaktärer och lite smakfullt och välavvägt ”mörker” inslängt i ekvationen. Om någon skulle vilja få detta till en filmens motsvarighet till JC-rock, så skulle jag inte protestera ett dugg.

Det fanns dock få, om ens någon, svensk recensent som inte föll som en fura för detta charmighetspekoral. Ingen verkar ha reagerat på de tomma och slentrianmässiga poserna och försöket att vara så utstuderat independent-”charmig” att Nathalie Portman ibland tycks vara på väg att bajsa på sig.

I ”Garden State” framställs också vita människor som automatiskt väldigt existentiellt (kvasi-)avancerade – i speglande kontrast till de två svarta karaktärerna som är endimensionella stereotypa seriefigurer, som bara genom sin blotta uppenbarelse verkar ha funktionen att locka till skratt.

Men trots dessa förminskande iakttagelser har den här filmen växt till något mer än bara en film för mig. Den har nämligen blivit ett slags fenomen: När jag tänker på den tänker jag på ett markandsföringsmässigt lyckat luftslott, som stryker vissa människors inbilska föreställningar om independentfilm medhårs på ett sätt som irriterar mig. Den har kommit att betyda den relation som finns mellan det spekulativa och en liksom lurad åskådare.

”Garden State” är alltså en film som vill lura mig. Sättet detta sker på liknar de principer som en känd klädkedja, genom sina cyniskt framkalkylerade och irriterande pseudohippa reklamkampanjer (det vill säga man tar det en gång subversiva eller alternativa, och ”oskadliggör” det genom en kapitalistisk logiks förytligande upplösning av dess ursprungliga idé) vill lura mig att köpa sina jeans. Filmen vill så gärna att jag ska tycka att den är allt som den inte är: kravlöst ”skön”, smart, alternativ, ungdomligt charmig, och förhoppningsvis, så klart – usch, vad jag ogillar detta ord – ”kultig”.

Braff är förstås ingen jeansförsäljare, men han kom att få gå på de fester han inte var inbjuden till innan, och fick antagligen en helt ny framgång hos det motsatta könet. Han åtnjuter nu i vissa människors ögon också statusen av att vara lite av en auteur, en konstnärligt viktig och originell regissör. Det vill säga: han har – medvetet eller omedvetet – genom en rad reklamcopywriterartade gimmicks sålt in sin egen person och därigenom blivit ”underbarnet” Zach Braff.

Är det inte dags att bli lite mer vaket kritisk mot den här typen av lycksökande slentrianindependentfilmer? Eller handlar det här egentligen bara om min överambitiösa, högst subjektiva, lilla åsikt? (Läs: hur orkar han bry sig om vad som känns ”äkta” – ”vad nu det ska vara” – så otidsenligt.) För hur skulle filmens otaliga fans, för att inte tala om typ 200 – rörande eniga – filmrecensenter kunna ha fel?

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.