Hur man än springer mellan de elva biografer som används av Göteborgs filmfestival är det omöjligt att få en heltäckande uppfattning av det drygt veckolånga evenemanget - som i år slagit nya rekord och där mer än 400 filmer visats.

Men inte nog med detta: från morgon till kväll har också erbjudits föredrag och debatter.

Festivalen har för varje år vuxit sig allt större (i år fanns flera hundra tusen biljetter till försäljning); även antalet gästande filmmakare och journalister har stigit brant. Det är symptomatiskt att festivalen ändrat namn till det anglosaxiskt mera tillvända "Göteborg Film Festival". Över huvud taget framstår mer och mer festivalen som en filmens motsvarighet till den årliga bokmässan i Göteborg. Filmfestivalen har i stor utsträckning blivit en marknadsplats, där kontakter knyts, där avtal förbereds och undertecknas.

Kvarteren kring festivalcentrum vid Järntorget vimlar av cineaster, branschfolk från hela världen och kända skådespelare.

Årets upplaga av filmfestivalen är den 24:e i ordningen. Jämför man med de första årens arrangemang, då de flesta filmer visades på studentkåren, är utvecklingen fantastisk (låt vara att festivalen dess värre brottats med allvarliga ekonomiska problem på sistone).

Ambitionen är att befästa vår position som centrum för nordisk film, förklarar festivalgeneralen Gunnar Bergdahl.

Årets invigningsfilm var följdriktigt nordisk - närmare bestämt norsk. Regissör Mona Hoels När nätterna bli långa beskriver familjekonflikter under ett äktnorskt julfirande i en hytt på fjället och den fick här världspremiär. Manuset är kanske inte särskilt strukturerat men skådespelarinsatserna delvis mycket bra. Allmänt påminner filmen starkt om Thomas Vinterbergs Festen.

De nordiska ambitionerna till trots har årets festival till stor del präglats av temat "double identity", med "invandrarfilmer" och allmänt sett ett "multikulturellt" perspektiv. Bland annat har en lång rad iranska filmer visats (Gunnar Bergdahl: "vi vill vara ett skyltfönster för smal film från hela världen"). Även dokumentärfilmer och kortfilm har beretts stort utrymme. Festivalens hedersgäst i år var Jan Troell, vars många filmer visades och diskuterades.

I en tid när distributionsföretag fusionerar och likriktar utbudet (och smala kvalitetsfilmer får allt svårare att nå ut) erbjuder en festival som denna en ovärderlig frizon. (Av de ickesvenska filmer som visades saknar för närvarande 90 % svensk distribution!)

Av årets festival har också framgått att svenska film faktiskt verkligen har vitaliserats. En rad nya produktioner men även många av förra årets svenska biofilmer har visats. Själv valde jag Richard Hoberts Födelsedagen - en av hans bättre och med Sven Lindberg i en av sina bästa roller någonsin. Hoberts tidigare barockt prunkande stil har här tonats ned och berättelsens psykologiska centrum återges med ett mindre mått av åtbörder.

Nya svenska filmer som fått premiär är bl.a. Jan Troells Så vit som snö med Amanda Ooms i huvudrollen, Bille Augusts En sång för Martin efter en roman av Ulla Isaksson (Sven Wollter och Viveca Seldahl i huvudrollerna), Dan Yings Hem ljuva hem, ett familjedrama med Michael Nyqvist och Kristina Törnqvist samt Hans och hennes av det nya stjärnskottet bland svenska regissörer: Daniel Lind-Lagerlöf. Manuset har skrivits av hustrun Malin Lagerlöf - som även skrivit uppmärksammade teaterpjäser liksom den framgångsrika biofilmen Vägen ut och nyligen tv-sända Bekännelsen. I den nya filmen spelar Jonas Karlsson och Johanna Sällström som var med även i den uppmärksammade thrillern Bekännelsen. Här är dock anslaget lättare. Men komedin är flerbottnad och gripande, inte minst tack vare fenomenalt skådespeleri (aningen skissartat men ändå skarpt och inlevelsefullt).

Av övriga spelfilmer kan nämnas Die Unberührbare av Oskar Röhler, en tysk regissör som blev mycket uppmärksammad vid fjolårets filmfestival i Cannes och som i sin nya film porträtterar en kvinnlig författares intellektuella hemlöshet efter kommunismens idémässiga sammanbrott. Huvudpersonen sägs till del vara modellerad efter regissörens mor, den tyska författarinnan Gisela Elsner; efter vad jag förstår kunde den dock lika gärna återgå på exempelvis Christa Wolffs situation. Oavsett den saken (som är mindre intressant) framstår filmen som en av festivalens starkaste. Hannelore Elsner gör en fenomenal insats i rollen som den desillusionerade författarinnan, vars väg mot undergången samtidigt tecknar ett skrämmande porträtt av samtidens samhälle och därtill belyser ett allt mer utbrett marknadsekonomiskt tänkande - en blind konsumism där ordet "ideal" knappt ens längre tycks existera.

En annan intressant film - dess värre mycket ojämn - är norrmannen Knut Erik Jensens När mörkret är förbi, som till det yttre handlar om en medelålders mans resa till barndomsstaden långt ovan polcirkeln. Det är en associativt anlagd historia där de olika skikten drömlikt flyter in i vartannat. Här finns starka sekvenser, präglade av lyrisk fantasi och ett vidunderligt foto. Efter hand utvecklas den Tarkovskij-artade odyssén till ett kriminaläventyr där en melodramatisk dimension allt mer överflyglar det psykologiska och poetiska som dessförinnan dominerat.

Bland dokumentärfilmerna kan nämnas Matthew Carnahams nyligen färdigställda och angelägna Rudyland, som beskriver New Yorks kontroversielle borgmästare Rudy Giuliani. Den omstridde republikanen framstår här som närmast fascistisk. Under hans år vid makten har idén om "nolltolerans" vunnit gehör. Toleransen mot avvikande grupper och oliktänkande harminskat. "Ordning" och "respekt" är typiska motton för Giuliani - som blev rejält uthängd i massmedia när han häromåret tvingade Brooklyn Museum att stänga eftersom han tyckte att den aktuella utställningen var "omoralisk". Moral är nämligen viktigt för denne Giuliani - så viktigt att han till exempel gång på gång försvarat polisens dödsskjutningar av obeväpnade färgade - och så viktigt att han beslutsamt röjt upp i "sexträsket" kring Times Square, där nu i stället en Disneyland-filial anlagts. Kritikerna hävdar att Giuliani genomför en "disneyfiering" av hela New York. Husockupanter har drivits bort med hjälp av stridsvagnar på gatorna (detta är minsann inget som svenska media uppmärksammat) och suspekta barer och nattklubbar har beordrats stänga. Inte undra på att kritikerna påminner om vad som hände i Berlin efter Hitlers Machtübernahme 1933. (Frågan är om svensk teve vågar visa denna dokumentär.)

Andra intressanta dokumentärer är Ylva Floremans "Vem bryr sig", en film där hon själv medverkar och samtalar med unga nynazister i Skåne. Hennes tes är att dessa unga män aktualiserar fördomar som ligger latenta i hela vårt samhälle. Tyvärr ger Floremans film inte någon särskilt djupgående bild av problemet. En synnerligen välgjord dokumentär, däremot, är Jan Troells 92,8, som till det yttre beskriver en lokalradiostation i Skåne som spelar populärmusik men som i grund och botten handlar om människans behov av flykt och av drömmar. (Handlar förresten inte alla Troells filmer om drömmar, om olika sätt att realisera en vision, en dröm?). Stefan Jarls De hemlösa framstår som ett av de mest väsentliga bidragen. Denna dokumentär ger en lika skrämmande som osminkad bild av uteliggarnas tillvaro i ett samtida Stockholm. Susanna Edward porträtterar i Risk några medelålders kvinnor hysteriska spelande på Solvalla m.m. som ett sätt att hålla drömmen om lycka vid liv - och Nina Hedenius tecknar i Christian ett lågmält men sympatiskt (om än aningen diffust) porträtt av en alldeles vanlig gymnasiekilles tillvaro.

På Hagabion visades mängder av nyproducerad svensk kortfilm. Tyvärr var mycket ofullgånget. Linda Västriks Pappa och jag är en olidligt lång dokumentär där hon berättar om sin egen familjesituation. Den välbekante Joes Fares medverkade med Ordinary americans - ett synerligen mediokert försök att ironisera över amerikansk actionfilm. Över huvud taget präglas svensk kortfilm av en genomironisk attityd och ett slags slängig halvabsurdism. Den enda kortfilm som riktigt grep var Teresa Fabriks En sista vals (nära släkt med tematiken i Lukas Moodysons Fucking Åmål).

En fullkomligt vidrig sak var Pål Hollenders Buy Bye Beauty. Filmen börjar som ett stycke social indignationsjournalistik. Likt en ungdomlig Sverker Olofsson reser Hollender till Riga och tecknar bilden av ett pedofilernas paradis; ett sexköparnas Mekka. Emellertid kraschlandar Hollender sitt eget projekt i det att han mot slutet filmar sig själv inbegripen i sexscener med billiga Riga-flickor. Detta är en moralisk kollaps och inget annat. Pål Hollender, som tidigare medverkat i televisionens "Robinson", tycks helt enkelt ha drabbats av total kortslutning.

Den snabba IT-utvecklingen ägnades stor uppmärksamhet på festivalen. Under åtskilliga seminarier diskuterades e-biografer, digital distribution och olika sätt att utnyttja de allt snabbare dataförbindelserna.

Inte minst bredbandsutbyggnaden kommer säkerligen att revolutionera våra möjligheter att se film i hemmet - direkt på datorskärmen. Det är förmodligen bara en tidsfråga innan man kommer att kunna beställa mängder av filmer via skilda www-adresser.

En försmak av den nya teknikens möjligheter gavs under festivalen på www.westswedenfilm.com. Filmfestivalen hade dessutom i år en egen internetsida, "Svenska bilder". Här kunde man se trailers och läsa filmfakta på informativa sidor. Filmerna var av tekniskt mycket hög kvalitet. Även med vanlig modemuppkoppling erhölls hyggligt återgivna sekvenser ur de aktuella filmerna.

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat