Kärlek på riktigt
Av Johan Rahmström

Regissören och manusförfattaren David Gordon Green vill med sin senaste och andra film ”All the Real Girls” fylla vad han anser är ett tomrum i amerikansk filmproduktion – film om ung kärlek som känns som det gör på riktigt.

Trött på de många klichéfyllda romantiska komedierna filade den 28-årige Green och hans vän och kollega Paul Schneider på ett manus i flera år. När kontakt med den rätta producenten uppstod kunde de till slut realisera sin vision, vilket var på tiden, då en av ambitionerna var att göra en film på temat medan det ännu kändes aktuellt. Man ville undvika att skildra ungdomens känslor i ett nostalgiskt skimmer.

Filmens historia har sitt ursprung i filmskaparnas egna erfarenheter. Då de båda blivit dumpade av sina flickvänner ungefär samtidigt, träffades de för att lyssna på ledsen musik och skriva av sig. Under manusets långa utvecklingsperiod blev de även inspirerade av vänners berättelser och erfarenheter som också fick ge grund åt händelser och scener i filmen.

”All the Real Girls” var en av filmerna i tävlingssektionen i detta års Stockholms filmfestival. Det är Greens andra långfilm, som nu följer upp den kritikerrosade debuten ”George Washington”. I ett av filmfestivalens Face2Face-samtal berättade han och Paul Schneider, som spelar filmens manlige huvudroll, om filmens skapelseprocess.

De poängterar att de ser rollbesättningen som den nästan viktigaste delen i filmarbetet. Schneider var Greens enda val för den manliga huvudrollen, medan den kvinnliga huvudrollen var obesatt länge. Man sökte någon som passade ihop med Paul, och som kunde ta plats och improvisera. Dessa egenskaper hittade man till slut i Zooey Deschanel.

Vikten av improvisation och ett löst förhållningssätt till manus understryks av filmskaparna. En av skådespelerskorna i filmen var en kvinna som bodde i staden där filmen spelades in. Efter att ha träffat henne och hört hennes livshistoria kände de att de ville ha med henne i filmen, så man skrev helt enkelt till en scen för henne. Historien måste kunna ta form allt eftersom, menar Green, som i klippningsarbetet gärna använder tagningar där aktörer stakar sig, glömmer bort sina repliker och mumlar.

- Så som man pratar i verkligheten, tillägger han.

Green och Schneider nämner Mike Leighs arbetssätt som en förebild, men även som en dröm som troligen aldrig kan uppfyllas i amerikanska filmproduktionssammanhang. Man syftar då på hur Leigh, innan inspelningsarbetet börjar, i långa sessioner tillsammans med skådespelare arbetar fram karaktärer och manus.

Vid sidan av karaktärerna spelar även landskapet och miljön en viktig roll i filmen. Filmen utspelar sig i en amerikansk småstad, och Green ville skildra en miljö där det vackra naturlandskapet kontrasteras mot nedgången industri. Han berättar även hur han med filmens långsamma tempo tänkt att åskådaren skall reagera. I stället för att göra en dialog- och händelsedriven film ville han göra en film som inbjuder till reflektion. Med filmens karaktärsmöten och situationer vill han väcka tittarens egna minnen till liv, för att sedan varva dessa scener med bildsekvenser då åskådaren kan sjunka in i sitt eget begrundande och känsloliv. Man får gärna somna när man ser filmen, säger han, för att sedan konstatera:

- Nu skämtar jag.