Kanske årets bästa film
Av Lennart Lundh

Bild: triangelfilm

Guds stad
Regi: Fernando Meirelles och Kátia Lund
Manus: Bráulio Mantovani efter romanen med samma namn av Paulo Lins
I rollerna: Alexandre Rodrigues, Leandro Firmino da Hora, Douglas Silva, Phellipe Haagensen, Jonathan Haagensen, Matheus Nachtergaele m. fl.

Betyg:

”Guds stad” är utan tvekan en av de bästa filmer som gått upp på biograferna i år. Filmen är baserad på romanen med samma namn av den brasilianska författaren Paulo Lins. Mycket av handlingen är självupplevt då författaren växte upp i den favela, eller kåkstad, som bär filmens namn.

Det är inte helt lätt att placera in ”Guds stad” i någon genre. Samtidigt som filmen är en socialrealistisk skildring är den en hårdkokt gangsterthriller. Det här är en film som man blir ganska illa berörd av. ”Guds stad” ger en inblick i en verklighet som vi kanske inte tror finns – men i Rios kåkstäder är verkligheten ofta precis såsom den skildras i filmen. Detta faktum har irriterat många brasilianare som tycker att filmen inte borde ha gjorts: den ger ju Brasilien dålig publicitet. Tursamt nog gjordes den ändå. Förhoppningsvis kan filmens enorma framgång leda till att förhållandena i Rios och andra brasilianska städers favelas förbättras. Redan Paulo Lins bok användes som slagträ i Brasiliens senaste presidentval, både av dåvarande presidentkandidaten Luis Inácio ”Lula” da Silva på riksplanet och hans anhängare i lokalvalen i Rio. Även i Brasilien har filmen rönt enorma framgångar och slagit alla publikrekord, så förhoppningsvis kan en del av Lulas visioner också bli verklighet.

Filmens tre huvudpersoner växer upp tillsammans i Guds stad. En av dem, Buscapé, som också är filmens berättare, väljer att gå den smala vägen. Han fungerar i mångt och mycket som iakttagare och dokumenterar också delar av händelseförloppet fotografiskt. De båda andra, Zé Pequeno och Bené, är redan som sexåringar förhärdade brottslingar. Genom knarkaffärer och mord arbetar de sig upp bland dem som valt den brottsliga banan och blir så småningom gängledare.

Filmen tar sin början i 60-talet då Guds stad är nybyggt och förvisso en kåkstad men en till det yttre ganska väl planerad och idyllisk sådan. Men redan då bedrar skenet. I favelan härskar hopplösheten och brottets bana ses av många som den enda möjliga biljetten bort från denna hopplöshet. Nu är den brottsliga banan självklart ingen utväg, och de som valt denna sjunker allt djupare i amoralitetens träsk och förlorar tidigt allt som vi anser som grundläggande mänskliga värderingar. En människas liv är för dessa människor inte mer värt än en kackerlackas.

Handlingen förflyttar sig sedan till 70-talet. Guds stad har nu svällt över alla bräddar och blivit en kaotisk kåkstad där mörkret och våldet härskar. Nu har narkotikan på allvar kommit in i bilden och filmens huvudpersoner har blivit unga män. Det är under denna tid som de båda gängledarnas uppgång och fall sker.

Regissören Fernando Meirelles val av skådespelare är intressant: samtliga har hämtats från Guds stad. Meirelles lät ett mycket stort antal ungdomar provfilma. Han satte sedan ett antal av dessa i skådespelarskola och det är dessa ungdomar som medverkar i filmen. Detta medför att filmen känns mycket realistisk. Samspelet mellan skådespelare och regissör har visat sig mycket fruktbart.

Trots att ”Guds stad” är en så oerhört våldsam film känns våldet aldrig spekulativt. Filmspråket är fascinerande med ständiga förflyttningar i tid och rum och ett ofta närgånget fotografi. Sammantaget är ”Guds stad” en ytterst sevärd film som måste anses ligga mycket bra till för att vinna en Oscar som bästa utländska film.

FILMENS WEBBPLATS >>

Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat