Film
Ett
skickligt skildrat helvete
Av Lydia Duprat
Bild: Sandrew-Metronome
 |
Harrison's
Flowers
Regi:
Elie Chouraqui
Manus: Elie
Chouraqui, Isabel Ellsen
I rollerna:
Andie MacDowell, David Strathairn, Elias Koteas, Adrien Brody, Brendan
Gleeson m.fl.
Elie Chouraquis film "Harrison's Flowers" lär ha blivit mottagen med "en orkan av applåder" av den yrkeskår den skildrar. Filmen visades för ett hundratal internationella krigskorrespondenter tre månader före världspremiären och vid detta tillfälle tilldelades Chouraqui det s.k. Bayeux-priset, som utdelas av de franska krigskorrespondenternas förbund. En känd krigskorrespondent lär ha sagt att Chouraquis film "är den finaste hyllning vår yrkeskår någonsin erhållit".
Det är tänkbart att det förhåller sig så. Närhelst det utbryter ett krig, en revolution eller vad det nu är för konflikt får hela världen veta om det, och någon måste ju göra skitjobbet. Vilka är dessa människor som riskerar liv och lem för att vi alla andra ska veta vad som pågår, och varför gör de det? Det vore givetvis naivt att tro att de helt enkelt offrar sig för en god sak, att de alla är idealister beredda att dö för det ädla syftet att delge världen viktig information. Och denna förenklade uppfattning förmedlar heller inte Chouraquis film, utan lyckligtvis en mer nyanserad syn: de flesta krigskorrespondenter verkar trivas i sin yrkesroll, men samtidigt finns det gränser för vilka risker de är beredda att ta. Och sedan finns det risker som de ändå är beredda att bortse ifrån av personliga skäl.
"Harrison's Flowers" handlar om den erfarna och ansedda krigsfotografen Harrison Lloyd (David Strathairn), som nu har fått nog av eländet och vill dra sig tillbaka för att i stället ägna sig åt sin familj och sin hobby: att odla blommor. Han får inte det riktigt än för sin chef, som skickar honom till Jugoslavien för att bevaka vad omvärlden hittills tror handlar om en mindre konflikt. Harrison försvinner under uppdraget och hans hustru, Sarah (Andie MacDowell), kan inte acceptera att han är död. Hon bestämmer sig för att resa till krigsområdet för att leta reda på sin man. Tidigt upptäcker hon att hon har hamnat i ett av historiens blodigaste och grymmaste krig, där det pågår en etnisk utrensning man inte sett motsvarigheten till sedan andra världskriget och där människolivet inte har något som helst värde.
Som kvinna och mor anser jag det högst osannolikt att Sarah skulle välja att handla på det sätt hon gör i filmen. Bakom sig lämnar hon två barn som riskerar att bli föräldralösa. Något säger henne att Harrison är i livet, eller kanske är det bara så att hon vägrar acceptera att han är död. Hon vill ha honom tillbaka och för det är hon beredd att själv riskera livet. Någon hänsyn till barnens situation tar hon inte. Hon verkar inte ens ha några moraliska betänkligheter inför de risker hon utsätter barnen för.
I och med Sarahs ankomst i det som snart kommer att betraktas som det forna Jugoslavien får vi följa ett krig som skildras, och det skickligt, som rena helvetet på jorden. Sarah får hjälp i sitt sökande av andra krigskorrespondenter, två av vilka hon känner sedan tidigare. Alla risker och de fruktansvärda fasorna till trots framhärdar hon i sitt beslut att finna sin man.
Jag önskar att Chouraqui hade kommit på en annan förevändning för att skildra krigskorrespondenters vardag och villkor än just Sarah. Hennes personliga förlust känns rätt futtig mot bakgrunden av detta blodiga och inhumana krig, där småflickor våldtas först och avrättas med en skott i pannan sedan, där civila i alla åldrar sprängs i bitar, där hela byar utplånas. Här pågår en regelrätt massaker i stor skala, och vi, åskådarna, förväntas att bry oss om hur det går för Sarah och Harrison. Gör vi det? Inte en chans. Sarah skulle ha stannat hemma hos sina barn och skattat sig jävligt lycklig.
Filmens sajt: http://www.harrisonsflowers-lefilm.com/
Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème