Mer action på bekostnad av magin
Av Lydia Duprat

Bild: Sandrew Metronome

Se trailern från filmen!
Välj medieformat: Quick Time | Real Player | Windows Media Player

Harry Potter och hemligheternas kammare
Regi: Chris Columbus
Manus: Steve Kloves efter romanen av J. K. Rowling
I rollerna: Daniel Radcliffe, Emma Watson, Rupert Grint, Richard Harris, Maggie Smith, Kenneth Branagh, Robbie Coltrane, Jason Isaacs, Alan Rickman m.fl.

Betyg:

J. K. Rowlings hämningslösa blandning av mytologiska varelser från vitt skilda kulturer gör Harry Potter-böckerna till ett osannolikt potpurri inom fantasygenren. Ibland blir resultatet bara för mycket och i mitt tycke såväl enfaldigt som effektsökande. Detta till trots hade jag stor behållning av ”Harry Potter och de vises sten”, och jag kom att inse att filmen är det medium där berättelsen om den lille trollkarlen verkligen hör hemma, och det med alla sina excesser! Överförda till filmduken blir J. K. Rowlings varelser och miljöer fantasieggande och visuellt magnifika.

Lika visuellt magnifik som sin föregångare är ”Harry Potter och hemligheternas kammare”. Här liksom i förra filmen är det kostymen, scenografin och specialeffekterna som är de riktiga huvudrollsinnehavarna. Det vilar sannerligen något magiskt över den utsökta scenografin, och vissa scener är så vackra att man tappar andan. ”Harry Potter och hemligheternas kammare” har en betydligt mörkare ton än sin föregångare, inte minst vad foto och ljussättning beträffar. Detta lär ha varit avsikten från producenternas sida och för ändamålet säger man sig ha anlitat en ny filmfotograf, den Oscarnominerade Roger Pratt.

”Harry Potter och hemligheternas kammare” innehåller också fler actionsekvenser än den förra filmen. Detta görs på bekostnad av storyn, som är betydligt tunnare, och av magin, som är nästan helt borta. Den mest lockande komponenten i berättelsen om Harry Potter är utan tvekan Hogwarts skola för trolldom och häxkonster, vars miljö, personal, elever och övriga invånare – levande som döda - introducerades i den första boken/filmen. I ”Harry Potter och hemligheternas kammare” är Hogwarts dessvärre inte lika närvarande utan har hänvisats till bakgrunden för att lämna plats åt den actionspäckade handlingen.

I ”Harry Potter och hemligheternas kammare” möter vi Harry då sommarlovet närmar sig sitt slut. Hemma behandlas han lika styvmoderligt som alltid av sina elaka släktingar, och han ser fram emot att åter få börja på Hogwarts, som han känner är hans riktiga hem. En dag får han besök av en märklig och tragikomisk liten varelse, husalfen Dobby, som varnar honom för att återvända till Hogwarts: något fruktansvärt är i görningen där, och åker Harry tillbaka kommer hans liv att sväva i fara.

Efter ett halsbrytande äventyr i en flygande bil kommer så Harry i sällskap med Ron tillbaka till Hogwarts, Dobbys alla varningar till trots. Snart börjar kusliga saker inträffa. Harry hör röster och hittar hotelser skrivna med blod på vita väggar och några elever hittas förstenade. En gammal sägen gör gällande att ett hemskt monster bebor vad som kallas för ”Hemligheternas kammare”, ett monster som hotar alla de elever som inte är ”renrasiga” ur trollkarlsperspektiv. (Jag tänker inte närmare gå in på vad denna metafor står för; det får litteraturvetarna göra, om de över huvud taget kan tänka sig ta sig an böckerna om Harry Potter.) Därmed är Harrys kamrater i fara liksom skolans fortsatta existens.

Några nya roller introduceras i ”Harry Potter och hemligheternas kammare”. En av dessa är Draco Malfoys far Lucius, som spelas av Jason Isaacs. Isaacs har flera gånger tidigare fått spela rollen som skurk, bland annat har vi sett honom som den grymma översten Tavington i ”Patrioten”. Han utstrålar iskall och entydig ondska i rollen som Lucius Malfoy. En annan ny roll är den fåfänge och lögnaktige läraren i ämnet ”försvar mot svartkonst” Gilderoy Lockhart, som spelas mycket övertygande av Kenneth Branagh. Genom sitt löjeväckande egenkära beteende lättar bluffmakaren Lockhart filmens i övrigt så allvarstyngda stämning, vilket kan nämnas är välbehövligt.

Självklart är ”Harry Potter och hemligheternas kammare” en ytterst sevärd barnfilm, även om den kommer rejält till korta vid en jämförelse med sin föregångare. Den här filmen är också betydligt mer skrämmande än den förra vilket man bör ha i åtanke om man nu är förälder till mindre eller lättskrämda barn.

---

Copyright © 2002, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat