 |
| |
Hoberts revansch når bara halvvägs
harrys döttrar
LYSSNA PÅ ETT LJUDKLIPP FRÅN FILMEN >>
| Betyg: |  |
I augusti i år vann Richard Hoberts nya film publikpriset på Köpenhamns internationella filmfestival. Kanske höjde någon på ögonbrynen åt denna utmärkelse? Är danskarna komplett förryckta eller har denne regissör - så bespottad och allmänt förlöjligad av ett närapå unisont filmsverige (Bergman och möjligen några trogna anhängare ur en äldre målgrupp undantagna) - lyckats ta sig ur ett helvete som inleddes med hans utdragna men sällan nödvändiga septologi om Dantes dödssynder i början av 90-talet? Senast nobbad av Peter Birro i den omtalade Svt-fejden, ytterligare baktalad av flera regissörskollegor och häcklad som aldrig förr efter medeltidspekoralet ”Tre solar” så sent som förra året: har Hobert vänt motgång till medgång?
Svaret på dessa frågor kan inte besvaras entydigt, men helt klart har något hänt i Hoberts universum. Än en gång har han lämnat hemtama Österlenmiljöer. Systrarna Marie och Ninni lever med sina respektive män i samma kvarter på Södermalm i Stockholm. Tillsammans delar de lyckan av att vara gravida för första gången. Som av en tillfällighet sker deras förlossningar samma dygn, fast den ena med tragisk utgång. Ninni förlorar sitt barn och sorgen tycks oöverstiglig. Maries välfödda barn tycks nästan som en ytterligare motgång för Ninni och syskonkärleken sätts på hårda prov. Medan Ninni söker sig till sin systerdotter på ett sjukligt sätt räds Marie snart sin systers beteende. Psykbrott hägrar i båda fallen, fast på olika sätt. I bakgrunden vilar förhållandet till fadern Harry och den avlidna modern.
Tematiskt sett är "Harrys döttrar" ett stort steg i rätt riktning för Hobert. Förlusten av ett barn är ett tacksamt ämne; få kan relatera direkt men färre kan inte engagera sig alls. Hur en djup relation mellan två systrar övergår i misstro och hat gestaltas väl och förmedlas lika förtjänstfullt i Jens Fischers bilder. Spelet mellan Amanda Ooms och Lena Endre är filmens stora behållning. Likaså är Jörgen Langhelle och Peter Gardiner övertygande som de respektive männen, liksom Iwar Wiklander som pappan till systrarna.
Men några grundläggande saker i filmen förstör mer än de tillför. Först och främst musiken; från Ninnis traumatiska förlossning vilar nästan uteslutande högljudd operasonat på ljudbandet, som helt onödigt stjäl uppmärksamhet från bild och dialog. Det är så överarbetat och jag kan inte förstå varför inte någon märkte det under efterarbetet. Bara en lätt påvisning, ”den här musiken får vi nog tona ner lite”. Det är problem nummer ett.
Det andra är mer utbrett och har med filmens berättarmässiga ambitioner att göra. Till historien om den rika systerrelationen lägger regissören flera andra element, som i stället för att bredda berättelsen tangerar den. De flesta härstammar ur barndomen. Medan Marie var ett älskat barn var Ninni inte lika avhållen; föräldrarna var inte lyckliga vid tillfället och det har fått konsekvenser för Ninnis person. Vidare insinueras ett incestuöst tema som tack och lov visar sig vara falskt. Parallellt till hela skeendet utspelar sig – på Skansen bland djurparkens gorillor där Marie arbetar – den allra skitnödigaste metaforen: gorillamamman förnekar sitt nyfödda och orsakar dess död; vad kan vi lära oss utav detta?
Följden blir att Hoberts potentiella
revansch bara når halvvägs. En lovande grundhistoria hämmas
av för många och för övertydliga stickspår.
Ändå är filmen bitvis mycket sevärd och för
det stora flertalet kan den rekommenderas. För de som hyser särskilt
skepsis mot Hoberts konstnärskap utfärdas dock en reservation:
risken att ni kommer att lämna salongen med musikens inträde
är överhängande. 
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck
eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.