Filmfestivalen
2001
Filmatiserad
musikal om rockig transa
Av Theodor Stenevang
Hedwig
and the Angry Inch
New
Line Cinema
Manus
och Regi: John Cameron Mitchell
| Betyg: | 
|
Det här är en film som får en att skratta högt många gånger även om det är en ganska sorglig saga som helhet. John Cameron Mitchell, som står för både manus, regi och huvudroll, skrev den ursprungligen som en musikal.
En liten pojke som heter Hansel växer upp i Östberlin med sin mamma och lyssnar på amerikansk rockmusik på de amerikanska styrkornas radioutsändningar. Han drömmer om att komma bort från Öst och om att bli kvinna. En officer ur de amerikanska styrkorna i Västtyskland blir kär i honom/henne och de gifter sig, efter en något undermålig könsbytesoperation. Därav ”the angry inch” (fråga mig inte vad en amerikansk militär gjorde I Östberlin). Hansel får sin mamma Hedwigs pass och identitet. Väl i USA blir Hedwig dumpad och tar tag i sin musikkarriär.
John Cameron Mitchell gestaltar alltså Hedwig och sjunger med glasklar Bowieinspiration, ungefär som Ola Salo men lite kraftfullare. Hela handlingen är lite drömsk och surrealistisk vilken förmodligen är ett arv från musikalscenen. Det som egentligen är metaforer filmas bokstavligt. Exempelvis berättar Hedwig att hon ”låg i en bombkrater, på resterna av en kyrka”. Bilderna visar just det; en filt utbredd i en stor krater, på en gammal port och ett trasigt kyrkfönster, och den amerikanske militär som kommer förbi och blir hennes ”sugardaddy” – och bjuder på en stor hög med godis.
Lite kul symbolik blir det ju också i namnet. Hedwig uttalat på tyska blir Hedvig. På amerikanska blir det hed-wig. Head-wig. Huvudperuk. Hedwig äger och använder flera dussin peruker.
Att det handlar om en filmatisering av en musikal förstår man också när man hör de faktiskt riktigt schyssta låtarna. Musiken har den där typiska musikaltonen i sig som verkar fortplantas med automatik från musikal till musikal. Eller så beror det på att alla kompositörerna har gått på samma skola eller sett samma musikaler. Det är lite melodramatiskt och samtidigt glatt och livat, ofta med en text som berättar en historia. Det är både 60-talspsykedeliskt och 70-talsglamrock.
Det här är inte det första eller den bästa filmen som ifrågasätter könsroller och bryter lite linjer, men det är en förbannat fartfylld sådan.
[an error occurred while processing this directive]
Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème