ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
|
||||
Se den för Abes skull
Lyssna på ett ljudklipp från filmen! Quick Time hellboy FILMENS WEBBPLATS >>
”Hellboy” är maskeringskonstens och datoranimationens senaste triumf. Glöm bort den tunna och befängda storyn, glöm bort den bristfälliga personregin: gå och se filmen för dess visuella förtjänster, för då lär du inte bli besviken. Ron Perlman spelar den sataniska varelsen Hellboy, som fostrades av en kärleksfull och vidsynt far, professor Broom (John Hurt), och därför blivit snäll och som vuxen bekämpar ondskan. Han och andra fantastiska varelser – däribland och i synnerhet Abe Sapien (Doug Jones), en belevad fiskmänniska med telepatisk förmåga – arbetar som agenter vid B.P.R.D., eller Byrån för paranormal forskning och försvar, en organisation vars existens naturligtvis förnekas av de amerikanska myndigheterna, till exempel FBI, som B.P.R.D. lyder under. Byråns chef professor Broom har fullt sjå med att hålla Hellboy borta från allmänhetens åsyn, för rätt som det är rymmer han för att få en skymt av Liz (Selma Blair), som han vuxit ihop med men som numera är inlagd på ett mentalsjukhus. Hellboy och alla andra märkliga varelserna, onda och goda, som ingår i den här historiens bestiarium, har sitt ursprung i helvetet självt. Under andra världskriget experimenterade tyskarna med det ockulta i avsikt att tillförsäkra sig världsherraväldet. Till sin hjälp hade nassarna ingen mindre än Grigorij Rasputin, den illa beryktade ryska mystiker och galne munk som en gång var tsarinnan Alexandras skyddsling. Uppenbarligen var alla rykten om munkens frånfälle grovt överdrivna, för nu står han mitt i en skotsk ruin i färd med att öppna en port mot underjorden varifrån ondskefulla varelser kan frammanas. Experimentet avbryts av amerikanska trupper, och en ung professor Broom lyckas stänga porten. Men under de minuter som förflutit har ett okänt antal vidunder lyckats smita in, bland annat Hellboy som prompt blir adopterad av den gode professorn. Sextio år senare är Rasputin och hans underhuggare tillbaka för att avsluta vad de en gång påbörjat. Det faller på Hellboys lott att undersöka ett mystiskt inbrott i ett av stadens museer. Vakterna hittas döda och halvuppätna – ett förskräckligt monster, Samaael, är löst, och snart är stan nedlusad med odjurets ägg, vilka kläcks så snart ett av monstren tas av daga. Även om Ron Perlman är mycket trovärdig
som Hellboy snor Doug Jones varenda scen han är med i. Hans fiskmänniska
är bland det mest fascinerande man sett i kostymväg på
film, och hans utstrålning är påtaglig och mycket njutbar.
Övriga skådespelarinsatser lämnar en del övrigt att
önska. Selma Blair i rollen som den självantändande Liz
tar sig själv på alltför stort allvar; hennes humorbefriade
och i det närmaste surmulna rollfigur irriterar snarare än berör.
John Hurt gör vad han måste och inget mer, och att ge Karel
Roden rollen som Rasputin var ett stort misstag: förutom att karln
inte alls liknar den ryske munken saknar han helt karisma, och om det
var något som den historiske Rasputin besatt så var det just
karisma. |
||||
|