Till Café Crème Film!
                                         ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
  HEM NYHETER ARTIKLAR CC:S BETYGSKALA REDAKTIONEN

Exilkurd tillbaka till sina rötter
Av Jon Asp

Den kurdiske regissören Hiner Saleem

I fredags premiärvisades prisbelönade ”Vodka Lemon”, en tragikomisk skildring av isolerade människor i det samtida Armenien. Filmens karaktärer är emellertid inte armenier i vanlig ordning, utan liksom dess regissör Hiner Saleem av kurdiskt ursprung.

Född och uppvuxen i Södra Kurdistan, Irak, lämnade Hiner Saleem landet som politisk flykting, 17 år gammal och stämplad som terrorist. Flykten gick mot Europa och sedan mer än ett decennium lever och verkar Hiner Saleem i Paris. ”Vodka Lemon” är hans tredje långfilm, men den första som är inspelad utanför Frankrike.

I konkurrens med 16 andra filmer (där också bioaktuella thailändska filmen, ”Universums sista dagar”, deltog) vann ”Vodka Lemon” det prestigefyllda San Marco-priset i Venedig förra året.

Det är andra gången Hiner Saleem besöker Stockholm. Redan i mitten av 80-talet var han i den svenska huvudstaden med anledning av en utställning på Historiska museet. Denna gången är Hiner Saleem dubbelt Sverigeaktuell, eftersom hans roman ”Min fars gevär” är under översättning till svenska. Annars var det just som målare han inledde sin kreativa bana, vilket märks i ”Vodka Lemons” natursköna scener, som inte så litet påminner om tablåer.

- Det har jag fått höra flera gånger förut, säger Hiner Saleem. Men jag har ingen avsiktlig strävan att återskapa tavlor i mitt filmskapande. Bildspråket tar form i det undermedvetna.

Hiner Saleem har aldrig studerat på filmskola, och beskriver sig själv som självlärd.

- En traditionell filmutbildning skulle nog inte gynna mitt konstnärskap. Det verkar alltför invecklat.

Första filmen, en novellfilm med Gulfkriget som fond, kom till i hemlighet.

- Jag fick låna en 16 millimeters kamera på plats i Kuwait. Det var första gången jag stod bakom en kamera. Filmen visades senare på Venedigfestivalen.

Sedan dess har det rullat på.

Hiner Saleem är inte särskilt intresserad av att gå in på saker i detalj.

- Je fais des piruettes (jag gör piruetter), förklarar han halvt på skämt. Under Venedigfestivalen blev jag känd för att ta omvägar och på så vis undvika frågor som jag inte vill svara på.

Som det hör den postmoderne filmaren till, understryker han vid upprepade tillfällen vikten av att undvika didaktiska förklaringar. Nästan på ett tröttsamt sätt, som om motsatsen skulle innebära att ge auteuren absolut tolkningsföreträde. Några förebilder inom filmen har han inte, faktum är att han är uppenbart stolt över att ha sett ovanligt lite film, även i förhållande till en normal biobesökares konsumtion. Den enda inspirationskälla han förmår nämna är Aki Kaurismäki, vilket känns ganska logiskt, eftersom båda arbetar med en humor som kan härledas till det absurda.

”Vodka Lemon” är till största delen inspelad i utomhusmiljöer, i karga, bergiga vinterlandskap. Personerna i filmen tar till och med sig pinnstolar ut, för att sitta i snön och samtala.
- Det finns två anledningar, en praktisk och en estetisk. För det första är det en tradition i Armenien att sitta på sina stolar utomhus. Eftersom de inte har elektricitet, blir det inte varmare inomhus. Det andra skälet är att det är mycket vackrare att filma exteriörer, förklarar han.

Vilket ganska väl kännetecknar ”Vodka Lemon”. Med en enkelhet och en förmåga att ta tillvara de naturligt sköna miljöer som erbjuds, skapar Hiner Saleem stor vardagspoesi.

Filmen använder också ett berättande som går i den magiska realismens förtecken. Men Hiner Saleem avskyr när folk sätter etiketter på saker och ting.

- Det är tillräckligt att observera. Förresten så måste realism alltid ha med fantasi att göra.

Han drar sig också för att uttala sig i politiska sakfrågor. Inte heller när det gäller ”Vodka Lemon” vill han diskutera en konkret problematik.

- Den historia som jag berättar är universell och skulle kunna utspela sig var som helst, förklarar han, anspråkslöst och anspråksfullt på samma gång.

- Det är en balansgång mellan hopp och förtvivlan.

På sätt och vis tycks det också genomsyra Hiner Saleems kurdiska väsen. Hans lynnighet gör honom svårplacerad. Förmodligen är hans världssyn i grunden ganska dyster, men hans erfarna och avväpnande sätt, avsöndrar ändå viss förväntan. I vilket fall som helst ska han fortsätta göra film om kurder. Men först bär det av till forna hemtrakter. För första gången sedan Hiner Saleem gick i exil, för 24 år sedan, ska han besöka sin mamma i Kurdistan.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat