Sundvall borde ha låtit bli
Av Lydia Duprat

BILD: SONET FILM

Hotet
Regi: Kjell Sundvall
Manus: Stefan Sauk, Ken Lindberg och Karin Alvtegen i samarbete med Kjell Sundvall och Martin Cronström
I rollerna: Shanti Roney, Dejan Cukic, Maria Bonnevie, Stefan Sauk, Göran Ragnerstam, Peter Franzén m. fl.

FILMENS WEBBPLATS >>

Betyg:

Regissör Kjell Sundvall var i början tveksam till det här filmprojektet (han gillar inte det militära och är allergisk mot patriotiska stämningar) och det borde han ha förblivit. Man önskar att han hade litat till sin instinkt och låtit bli den här filmen.

Det är inte så att ”Hotet” är en dålig film. Det är den inte. Gillar man action kommer man att gilla den här filmen. Gillar man high-tech och stridsflygplan kommer man att gilla den än mer. Störst chans att tycka om filmen har du om du är man; för här sprutar formligen testosteronet. Det här är en film gjord av män för män. Det kvinnliga perspektivet är skrattretande symboliskt, även om man anlitat en kvinnlig författare, Karin Alvtegen, som medförfattare.

Men jag ska inte vara orättvis. Sundvall gör ett redbart jobb liksom David Knowell (”Pearl Harbor”, ”Minority Report”), som enligt uppgift ansvarade för de hisnande flygbilderna (men som av någon anledning inte finns med i produktionslistan). ”Hotet” är ett habilt hantverk tekniskt sett. Å andra sidan är handlingen föga mer än en förevändning för actionscenerna, stuntmännens akrobatnummer, explosioner och ödeläggelse i största allmänhet.

Handlingen i ”Hotet” presenteras av regissör och manusförfattare som politiskt angelägen. Enligt Kjell Sundvall ger filmen en inblick i ”en sluten och skrämmande värld där Sverige, vid sidan av USA, Sovjet (vilket Sovjet?), England och Frankrike, är en mycket liten bricka i ett mycket stort spel”. Spelet är den internationella stridsflygplansmarknaden, som omsätter en svindlande summa. Frågan: ”Vad händer om terrorister ger sig fan på att komma över känslig och eftertraktad militär mjukvara?” ska få oss att tappa hakan och komma till insikt om vår sårbarhet. Men det är bara struntprat, ett alibi för filmen som inte ens regissören verkar tro på.

Lasse Brudell (finkänsligt spelad av mångsidige Shanti Roney) är ansvarig programmerare vid flygbasen i Vidsel i Norrbotten. Han arbetar med det topphemliga försvarssystemet EWS till Jas Gripen. Främmande agenter med terroristen Jacek (Dejan Kucik) i spetsen hotar och sedermera kidnappar Lasses familj för att komma åt det åtråvärda försvarssystemet. Nu tvingas Lasse att välja mellan att förråda sitt land eller offra sin familj. Som tur är för Lasse kommer major Christer Haglund (Stefan Sauk) till undsättning. Haglund är en ”ärrad” och ”desillusionerad” krigsveteran och vet hur internationella skurkar ska tas.

Den här filmens stora behållning, i alla fall för alla de som uppskattar gott skådespeleri, är Dejan Cukics tolkning av den serbiske terroristen Jacek. Cukic, som är utbildad vid Danska Teaterskolan och till utseendet otroligt lik Sylvester Stallone, spelar med sådan nerv och övertygelse att man bara vill ha mer. Han har fullständig kontroll över varje ansiktsmuskel; på en bråkdel av en sekund växlar han från bister till pilsk utan att blinka ens en gång.

Maria Bonnevies roll som Lasses fru Inger är främst dekorativ. Hon fnattar hit och dit i sina fjädrande lockar filmen igenom, det vill säga när hon inte ryter åt Lasse att han måste värna familjen. Uppenbarligen litar Inger inte på att maken skulle göra det självmant. Stefan Sauk i rollen som den ”ärrade” etc. klarar sig från överspel den här gången, men övertygar inte som ångerfull far.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat