ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
|
||||
FILM PÅ DVD Ovanlig feel good-historia inside i'm dancing
Den irländska filmen ”Inside I’m Dancing” handlar om vänskapen mellan de två unga männen Rory O’Shea och Michael O’Donnell. Rory kommer i 20-årsåldern till hemmet som Michael tillbringat livet på sedan barnsben. Rory är som en frisk fläkt på den av konventioner hårt ansatta institutionen. Michael lämnades bort av sin far, oönskad på grund av sin cerebrala pares. Hans sluddrande tal är svårt att förstå för de flesta och han sitter i rullstol. Rorys ankomst blir en vändpunkt i Michaels slentrianmässiga liv. Rory är också rullstolsbunden men samtidigt full av livskraft. Han har inga problem med att förstå Michael när han pratar och övertygar honom om att han skulle klara av att leva ett vanligt liv i egen lägenhet och lobbar samtidigt för den frihet som ett institutionslöst liv skulle innebära. Genom ihärdiga försök och slutligen tack vare idén att Rory ska fungera som Michaels heltidstolk, lyckas de två männen få sin ansökan om eget boende godtagen. Livet utanför visar sig dock inte vara helt utan bekymmer. För det första behöver de två vännerna anställa en assistent. De finner till slut Siobhan (Romola Garai) som de tidigare stiftat bekantskap med på en pub. Siobhan har aldrig jobbat med något liknande förut. Rory har problem med att bli tillsagd vad han ska göra av andra. Och Michael blir olyckligt kär i den söta och omtänksamma assistenten som tyvärr inte återgäldar hans känslor. Dessutom bär Rory på en dyster hemlighet som han in i det sista håller för sig själv. ”Inside I’m Dancing” är en film om förväntningar och besvikelse, om kärlek och vänskap. Om livet självt helt enkelt. Bakom filmen ligger producenterna till ”Bridget Jones dagbok” samt ”Billy Elliott”. ”Inside I’m Dancing” lutar till en början åt det lättsamt komiska hållet, för att sedan övergå till större allvarsamhet. I dvd-skivans bonusmaterial finns ett alternativt slut och bortklippta scener där Michael börjar studera juridik vid universitetet. Jag har ingen aning om varför regissören valde att bortprioritera dessa tillägg, som enligt min åsikt gör en bättre film – jag är starkt förtjust i filmer där människor tar en revansch som har sin utgångspunkt i personlig utveckling. Men det är ändå en mysig
och tänkvärd film som jag kan rekommendera. Skådespelarna
gör mycket bra ifrån sig, speciellt Steven Robertson som den
cp-skadade Michael. Hans lysande prestation grundar sig i möten han
haft med människor med samma handikapp. James McAvoy och Romola Garai
gör också bra tolkningar av Rory respektive Siobhan. De ovanliga
huvudpersonerna är ett fräscht grepp som helt klart förärar
denna feel good-film pluspoäng. |
||||