Till Café Crème Film!
                                         ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
  HEM NYHETER ARTIKLAR CC:S BETYGSKALA REDAKTIONEN

Tigerkungen på besök

INTERVJU
• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

Det är en glad och uppsluppen Jean-Jacques Annaud som tar emot för intervju i ett höst-soligt Stockholm. Annaud är en prisbelönt fransk regissör med flera storfilmer bakom sig. ”Älskaren”, ”Rosens namn” där Sean Connery medverkar och ”Sju år i Tibet” med Brad Pitt i huvudrollen för att nämna några.

- Ni har så vackert ljus här uppe i Norden! Jag skulle nog kunna tänka mig att filma här, utbrister han och slår ut med armen över Mälarens blå vatten.

Man slås av den 61-årige (fyllde här om veckan) fransmannens energi när han på nästan perfekt engelska berättar om sin nya film ”Två Tigerbröder” (Two Brothers) som har premiär den 29 oktober och som handlar om två vilda tigrars uppväxt i fångenskap i franska Indokina kring sekelskiftet. I filmen, som tog tre år att förbereda och spela in med nio månaders sammanlagd inspelningstid, användes 30 tigrar för att gestalta filmens huvudrollsinnehavare, tigrarna Kumal och Sangha.

- Det gäller att sätta sig in i hur en skådespelare fungerar, tänker och lever sitt liv för att lyckas som regissör, oavsett om det gäller en ”big cat” som Brad Pitt eller en riktig tiger, skämtar han. Han säger sig återkomma till just det i sina filmer: att sätta sig in i hur det är att vara i en annans kläder, oavsett om det är en grottman i ”Kampen om elden” eller en medeltida munk i ”Rosens namn” eller en ung kvinna i ”Älskaren”.

– Det är det bästa som kan hända oss människor – att förstå hur andra har det. Det är otroligt fascinerande och en fenomenal upplevelse att som regissör identifiera sig med någon som är totalt annorlunda, säger Annaud.

Och det är även temat i ”Två Tigerbröder” där tigrarnas upplevelser och känslor är det som skildras och delges åskådaren från tigrarnas synvinkel.

- Vi gjorde ingenting i filmen som en tiger inte skulle göra i verkliga livet och vi använde oss inte av digitala effekter en enda gång för att förändra våra tigrars känslouttryck under arbetet – allt är äkta, berättar Annaud stolt.

I stället ansträngde man sig att skapa en miljö där tigrarna kunde slappna av och känna sig trygga (bland annat genom att placera hela filmteamet i burar) och på så vis kunna komma riktigt nära dem. Sedan iscensattes situationer för att få fram de ”känslor” som tigrarna enligt manus skulle uppvisa. Tidskrävande men effektivt.

- Man kan träna en tiger men aldrig tämja den, säger Annaud, så det var även av säkerhetsskäl som våra medarbetare satt i burar. Man får inte glömma att tigrar är 300 kilo tunga rovdjur som är tränade att döda!

Annaud är märkbart fascinerad av tigrar, och berättar i detalj hur flera viktiga scener i filmen åstadkoms genom mödosamt arbete med de många tigrarna som ingick i rollistan.

– Tvärtemot vad många tror har tigrar ett mycket gott minne, och de drömmer cirka 220 minuter per dygn! De flesta tror att enbart hundar och katter har känslor, eftersom de lever så nära oss människor, men även tigrar har ett rikt känsloliv. Och många människor jag mött vill inte acceptera hur pass lika vi är tigrar – de vill i stället försvara våra olikheter! utbrister Annaud.

Han berättar också om bakgrunden till filmen och om den mänskliga huvudpersonens förebilder. Filmens Aidan McRory, en jägare och äventyrare som spelas av Guy Pearce, baseras på två historiska personer som båda levde på 1920-talet. Dels en brittisk storjägare som dödade tusentals tigrar i nuvarande Kambodjas djungler, och dels en fransk äventyrare och plundrare som forslade mängder av statyer och artefakter från de många tempelruinerna som finns i landet till Europa. Det ironiska är att båda dessa mot slutet av sina liv helt ändrade livsåskådning. Den före detta storjägaren blev konservator och startade ett reservat i Indien avsett att skydda de återstående tigrar som fanns där efter kolonialismens hetsjakt på djurarten (det finns i dag bara åtta tigrar kvar i regionen som filmen utspelas i och kring sekelskiftet fanns det ca 200 000!). Den franske äventyraren slutade sina dagar som kulturminister i Frankrike med ansvar för att skydda landets monument.

– Jag älskar ironin i de här personernas liv, som började sina karriärer med att utrota tigrar och stjäla kulturskatter och avslutade dem med att skydda och bevara desamma, säger Annaud.

Det tragiska är att problemen med såväl stöld av kulturföremål som dödandet av tigrar kvarstår i de här delarna av världen, berättar Jean-Jacques Annaud som under arbetet med filmen själv blev vittne till hur statyer i den kambodjanska djungeln blev stulna mitt framför ögonen på filmteamet.

– En lokal polisman tjänar 20 dollar i månaden, men får 1 000 dollar om han fångar en tiger. Det är en ohållbar situation som leder till att dödandet fortsätter trots fridlysningar, fortsätter han.

- Min film är visserligen en droppe i havet när det gäller att uppmärksamma omvärlden på vad som händer, men tillsammans med andra droppar kan det påverka, säger Annaud som fortsätter med att berätta att hans film ”Sju år i Tibet” (som handlar om Dalai Lamas liv och hans av Kina påtvingade exil från sitt hemland Tibet) är obligatorisk i undervisningen på tibetanska skolor i Nepal. Annaud är bannlyst från Kina efter att filmen hade premiär 1997.

- Det är en stor ära när en film kan ha en annan funktion än enbart underhållning.

Jean-Jacques Annaud menar att han som filmskapare självklart vill tillhandahålla en stunds eskapism, underhållning och känslor, men att han själv också älskar när han får tänka och lära sig något när han ser på film. Han anser att genom att tillhandahålla alla de aspekterna samtidigt, så har han lyckats med sin föresats.

- I Frankrike har vi ett ordspråk som går ut på att man alltid blir förälskad i samma kvinna, och jag antar att jag alltid blir förälskad i samma film, skojar han och blir sedan mer allvarlig. - Jag gillar projekt som har många lager; ett litet enskilt människoöde som utspelas mot bakgrund av ett större skeende och som speglar ett större problem. Han fortsätter att berätta om sin fascination över människor som genom sina val i livet till en början är på väg åt helt fel håll, exempelvis nazisten Heinrich Harrer som i ”Sju år i Tibet” blir nära vän till Dalai Lama, och som i dag arbetar med mångfaldsfrågor och stödjer befolkningar i tredje världen. Eller storjägaren som Guy Pearces karaktär, som filmen bygger på och vars liv också tog en skarp vändning till det bättre.
– Jag hoppas att de här människorna inte är ensamma ute i världen, och för mig är det mycket mer tilltalande att berätta en historia om en ”gangster” som omvänds, än tvärtom! skrattar Annaud.

En annan röd tråd i Annauds filmer – så även i ”Två Tigerbröder” – är de kulturkrockar som ständigt uppstår, och det faktum som han själv smärtsamt fick uppleva när han flyttade till Afrika och Asien under perioder i sitt liv: att vi människor är mycket mer lika än vad vi tror. Det var då han började undersöka mystiken och det vackra i att identifiera sig med det man känner sig mest skild från, för att på så vis upptäcka likheterna, i stället för att fokusera på det som är olika. Han lärde sig enormt mycket från de upplevelserna.

- Och från att leva med kvinnor, skrattar han igen.

På frågan vad som blir nästa projekt ler han och säger att han nu ska återvända till sitt lantställe i Frankrike och ta igen sig. Sen får vi se. Han säger sig älska norra Europa, och tycker inte att vår del av världen syns tillräckligt mycket på den vita duken. Han tycker för övrigt att det utbud som finns i dag på bio är sorgligt begränsat, till stor del beroende på att det enligt honom är tonåringars smak som styr hur marknaden ser ut.

– Föräldrar har inte tid att gå på bio, så det är de unga som styr vad som kommer upp på dukarna och sen på DVD, säger Annaud.

På min sista fråga om vi kommer att få se en ”Två Tigerbröder 2”, så svarar han bestämt och brett leende:

– Absolut inte! Det är något som jag garantera!

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.
Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat