Money rules
Av Kerstin Gustafson

Bild: UIP

Intolerable Cruelty
Regi: Joel Coen
Manus: Robert Ramsey, Matthew Stone, Joel Coen och Ethan Coen
I rollerna: George Clooney, Catherine Zeta-Jones, Cedric the Entertainer, Geoffrey Rush, Billy Bob Thornton m. fl.

Betyg:

Pengar styr det mesta men inte den sanna lyckan. De två kan till och med vara varandras motsatser.

Vi befinner oss i södra USA, i Los Angeles och Las Vegas bland cyniska skilsmässoadvokater, giriga unga fruar och deras grundlurade äkta män. Det är en bedrövlig samling människor vars främsta syfte är att blåsa varandra på så mycket pengar som möjligt. Männen är teveproducenter, fastighetsmäklare och oljemagnater. Kvinnorna är minst 20 år yngre än sina makar, snygga och sysslolösa. En av dem är Marylin Rexroth (Catherine Zeta-Jones) som, i likhet med sina väninnor, vill sätta dit sin man och få ut så mycket pengar att hon kan vara ekonomiskt oberoende resten av livet. Den äkta mannen kontaktar en av stadens mest skickliga advokater, Miles Massey (George Clooney), som ser till att Marylins planer går i stöpet. Hon blir förvisso skild men inte förmögen. Så riktar hon in sig på nästa offer - en korkad oljemagnat - och de båda kontaktar Miles Massey för att skriva under ett äktenskapsförord. På den vägen är det.

”Intolerable Cruelty” är en studie i ekonomisk maktkamp där värden som kärlek och vänskap är av underordnad betydelse. Både männen och kvinnorna är besatta av status och det goda livet med allt vad det innebär. Männen gifter sig med yngre fruar för att inlemma dem i samlingarna av statusprylar som lyxvillor, sportbilar med mera. Kvinnorna gifter sig med de äldre männen för att få rikedom och bekvämlighet och när de tröttnar på sina makar (ofta efter en kort tid) ser de till att stämma dem på så mycket som möjligt av deras förmögenheter.

Kvinnorna och männen är således av samma skrot och korn och det är främst det som gör filmen till en underhållande historia. Som åskådare tycker man inte synd om någon. Vi kan kanske förstå deras drivkrafter men känner inte med dem vare sig det går bra eller dåligt. En film av den här sorten tar flera risker - till exempel att det blir en snyfthistoria om någon blir utmålad som offer eller att den blir en alltför hård betraktelse av verkligheten och därmed deprimerande. ”Intolerable Cruelty” fastnar dock inte i fällorna utan balanserar mellan skildringen av en grupp cyniska men sorgliga människor och en fantastisk svart humor. Det finns en mängd dråpliga scener som bjuder till ordenliga skratt. Även om vi inte känner någon empati för människorna i filmen kan man inte låta bli att le lite överseende emellanåt. Personerna försöker nämligen inte dölja sin girighet eller framstå som bättre människor. På så vis kan de märkligt nog framstå som mänskliga; de blottar sina svaga sidor och även om det är för överdrivet för att vara realistiskt finns det ett uns sanning som pockar och berör.

FILMENS WEBBPLATS >>

Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat