 |
|
|
I, robot
FILMENS WEBBPLATS >>
| Betyg: |  |
I hemlandet USA har ”I, Robot”, baserad på Isaac Asimovs novell från 1950, fått ojämna recensioner. Vissa kritiker har liknat filmen vid ett sci-fipotpurri med inslag från filmer som ”A.I”, ”Terminator” och ”Minority Report” bland andra. Och visst – det stämmer i mångt och mycket. Filmens vision på futuristiska, interaktiva och inte minst påträngande marknadsföringsmetoder känner man igen från ”Minority Report”, och dess dystopiska och något defaitistiska ton är som hämtad från ”A.I.”.
Will Smith, som spelar huvudrollen som polisen Del Spooner i ”I, Robot”, sade nyligen i en intervju att det känns fullständigt fånigt att spela mot inbillade motspelare i en science fiction-rulle; han lär till och med ha portat sina ungar från filminspelningen, mån om att barnen inte ska tappa respekten för farsan efter att ha sett honom apa sig inför en imaginär robotarmé. Med detta i åtanke kan man bara konstatera att Smith gör ett fint jobb i ”I, Robot”. Han spelar mycket övertygande – om än så där coolt tillbakalutad och nonchalant som han brukar – mot robotarna i filmen.
”I, Robot” utspelas i Chicago år 2035. Människorna känner man igen på kläderna och frisyrerna – av allt att döma är modet av årgång 2035 inte egensinnigare än vår egen tids -, i övrigt har mänskligheten förstås gjort ännu större landvinningar teknologiskt sett. Apparaterna är numera helt röststyrda, mobiltelefonerna är inget mer än en slimmad öronsnäcka, bilarna har alla GPS och körs företrädesvis på autopilot och är lätta att parkera – de förvaras upphängda i gigantiska parkeringshus. Spooner är inte odelat positiv till alla dessa tekniska nymodigheter; han har dessutom en förkärlek för persedlar av äldre modell och är exempelvis stolt ägare till ett par Converse All Star-dojor från anno 2004. Han lyssnar på 70-tals rock på en stereo från runt millennieskiftet. Men särskilt en sorts teknisk pryl hyser han en djup och oförsonlig misstro mot: de allestädes närvarande robotarna, som numer sköter skitjobben åt människorna och passar upp sina ägare i stort som smått.
Programvaran som styr robotarna dikterar villkoren för deras existensberättigande och syfte: för det första får en robot under inga förhållanden skada en människa eller genom försummelse orsaka att en människa kommer till skada; för det andra måste en robot åtlyda människor utom i de fall då en dylik lydnad vore oförenlig med den första lagen; och för det tredje måste en robot skydda sin egen existens utom i de fall då detta vore oförenligt med de första två lagarna. Men när US Robotics grundare och robotarnas skapare, dr Alfred Lanning (James Cromwell), hittas död tror Spooner inte alls på självmordsteorin utan anar ugglor i mossen: en robot måste så klart vara inblandad i Lannings död.
Man kan inte påstå att Alex Proyas science fiction-rulle berör. Därtill är regin alltför distanserad – alltför maskinell. Inte ens spjutspetsroboten Sonny, som är olik alla andra robotarna så till vida att han har utvecklat ett jagmedvetenhet och en känsla för vad som är rätt och fel, förmår att gripa åskådaren, trots Tudyks utmärka rösttolkning.
När allt kommer omkring har den här
historien redan berättats ett antal gånger, och ”I, Robot”
tillför genren inget nytt. Å andra sidan är mordgåtan
intressant och effekterna faktiskt rätt läckra. Med andra ord
duger ”I, Robot” som tidsfördriv så här under
sensommaren. 
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck
eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.