Tiden förstör allt
Av Kerstin Gustafson

Bild: scanbox entertainment

Irréversible
Manus och regi: Gaspard Noé
I rollerna: Vincent Cassel, Monica Belucci, Philippe Nahon, Albert Dupontel, Jo Prestia m. fl.

Betyg:

”Tiden förstör allt” är temat hos den franska filmen ”Irréversible”. På ett sätt är det logiskt, på ett annat sätt inte. Man skulle förvisso önska att handlingen stoppades innan det fruktansvärda händer eller snarare efter då filmens handling skildras baklänges. Men tiden kan också innebära en läkningsprocess även om vissa sår aldrig helt läker. Filmens titel blir mycket symbolisk då namnet har två betydelser – oåterkallelig och icke omvändbar.

Till en början är det svårt att förstå vad som pågår bland de dunkla källarvalven i det röda ljuset. Det är ett dån, ljudet av sirener, en lågt flygande helikopter samtidigt som två medelålders män på våningen ovanför förklarar att det är de ”jävla bögarna” under. Ett brutalt mord utförs och det är bara första gången som åskådaren får blunda och hålla för öronen för att inte bli direkt illamående. Småningom vevas historien baklänges och vi ser två hysteriska män som letar efter en man, som kallas Le Ténia (”binnikemasken”) , bland prostituerade på skumma bakgator och inne på bögklubben ”Le Rectum” (”ändtarmen”) ser ett slags lokal maffia som hjälper männen att leta efter Le Ténia. Vi ser ett polisförhör med en av männen som uppenbarligen är mycket chockad. Och vi ser en brutal våldtäkt i en underjordisk gång. Så långt är filmen outhärdlig.

Sedan vänder det och vi lär känna en vacker ung kvinna tillsammans med sin pojkvän. De är mycket kära och lyckliga. Slutet av filmen och början av berättelsen är en ljus kontrast till filmens första del och slutet av historien. Det är vitt mot svart, kärlek mot våld, en vacker lägenhet mot en vidrig sexklubb, en grön park mot en smutsig gångtunnel, en kärleksfull pojkvän mot en kallblodig våldtäktsman, en grupp unga människor som dansar på en privat fest mot en grupp som aggressivt lever ut sina sexuella begär. Tittar man riktigt noga ser man emellertid en gråzon mellan det svarta och vita. Den kärleksfulle pojkvännen beter sig ganska själviskt emellanåt och människorna på festen är inte bara glatt dansande. Kontrasten kvarstår dock och då vi får fler och fler bilder av den unga kvinnan som solar i en park, väntar på sitt graviditetstest, sover på sin älskades mage, blir berättelsen så kolossalt sorglig att våldscenerna i efterhand blir än mer olidliga.

"Irréversible" frammanar en kluvenhet. Frågan varför någon gör en sådan film, med dessa långa våldscener, dyker onekligen upp. Samtidigt sägs det att våldet har blivit mer brutalt och opersonligt och det kanske är en poäng att visa det.

I enlighet med flertalet franska filmer är det skickliga skådespelare och rollfigurernas personligheter är komplexa. Det är aldrig så enkelt att till exempel det förälskade paret har ett helt problemfritt förhållande. Det finns inga hjältar, inte nödvändigtvis lyckliga slut. Temat ”tiden förstör allt” är riktigt på ett sätt. Ett tillfälligt val kan ödelägga en människas liv och efter det kan ingenting längre bli detsamma.

”Irréversible” vann Bronshästen på Stockholms internationella filmfestival 2002 men är omdiskuterad just på grund av de realistiska våldscenerna. Det är mycket svårt att betygsätta en sådan här film. Konstnärligt sett är den utsökt med den bakåtvända filmningen, fotot i gulröd nyans och kontrasten mellan det ljusa och mörka i handlingen. Utifrån andra aspekter blir betyget dock lägre. Frågan om huruvida de långa våldscenerna är lämpliga blir hängande i luften. Det är tydligt att den som är känslig för våld inte bör se denna film.

Alternativ recension: "Det finns inga dåliga handlingar"; av Lydia Duprat >>

FILMENS WEBBPLATS >>

Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat