Rörande om vänskap barn emellan
Av Kerstin Gustafson

Bild: sF FILM

Jag är inte rädd
Regi: Gabriele Salvatores
Manus: Niccolò Ammaniti och Francesca Marciano
I rollerna: Giuseppe Cristiano, Mattia di Pierro, Adriana Conserva, Fabio Tetta, Giulia Matturo, Stefano Biase, Fabio Antonacci, Aitana Sánches, Dino Abbrescia, Diego Abatantuono m. fl.

Betyg:

Ibland står barn över vuxna när det gäller moral och empatisk förmåga. Så är fallet för tioåringen Michele som av en slump hittar en fastkedjad pojke i ett smutsigt källarhål.

Michele lever i en liten by på den syditalienska landsbygden med sin mamma, pappa och lillasyster. Det är ett sömnigt samhälle bland vidsträckta vetefält där barnen lämnas vind för våg under de långa sommardagarna. Möjligheterna till sysselsättning och stimulans är små både för de vuxna och barnen. I sin iver efter att finna lite spänning i tillvaron kommer barnen till ett övergivet hus en bit utanför byn. När de är på hemväg springer Michele tillbaka för att hämta systerns kvarglömda glasögon. Han hittar ett plåttak på marken och öppnar det han hoppas är en lucka till en skattkammare. Det han ser är dock en barnfot som sticker fram under en smutsig filt. Foten tillhör den tioåriga pojken Filippo som är sårig, smutsig, hungrig och törstig. Michele tar med sig bröd och vatten till honom och successivt utvecklas en fin vänskap mellan de två pojkarna. En kväll tittar Michele på tv-nyheterna i smyg och får då veta att Filippo är kidnappad och att en mycket stor lösesumma begärs för att han ska lämnas tillbaka till föräldrarna. Michele anar att hans pappa, Pino, och dennes otrevliga vän Sergio från Milano har någonting att göra med kidnappningen.

”Jag är inte rädd” är en genial historia som berättas utifrån barnets perspektiv. Det är en mycket realistisk skildring; Michele agerar på ett sätt som är trovärdigt för en tioåring. Och både de vuxna och barnen är som folk är mest, det vill säga mänskliga. Michele älskar sina föräldrar även då han förstår att de är delaktiga i Filippos öde. Och de som är skyldiga till den fruktansvärda handlingen är på många sätt helt vanliga människor som älskar sina barn. Michele skildras aldrig som en vuxen. När han ser en chans att få en leksaksbil av en kompis avslöjar han hemligheten, vilket är naturligt för ett barn att göra.

Gabriele Salvatores visade med ”Mediterraneo” att han är en mycket skicklig regissör. Med ”Jag är inte rädd” visar han sin skicklighet än en gång. Filmen har blivit utsedd till Oscarkandidat och den förtjänar verkligen ett pris då den är ett mästerverk.

FILMENS WEBBPLATS >>

Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat