Om privatiseringens absurditet
Av Robert Peszkowski

Bild: Folkets Bio

Järnvägare
Regi: Ken Loach
Manus: Rob Dawber
I rollerna: Dean Andrews, Thomas Craig, Joe Duttine, Steve Huison, Venn Tracey, Andy Swallow, Sean Glenn, Charlie Brown, Juliet Bates, John Aston, Graham Heptinstall m. fl.

Betyg:

Öppningsscenen: några män i orange arbetskläder reparerar en järnvägslinje. Det regnar, gubbarna svettas, och utstrålar beslutsam manlighet. Arbetet avbryts när den i arbetslaget som är satt att spana efter ankommande tåg blåser i en gammal mässingstub han har med sig. Ett tåg är i antågande. Gubbarna flyttar sig från spåret, det dunkas ryggar och det tänds cigaretter. Skämt dras. Musiken är glättig. Det är en hyllning till det manuella arbetet och framför allt till en numera utdöd yrkesutövning. Och då menas inte ”rallarna” eftersom järnvägsspår alltid kommer att behövas underhållas, utan det sätt på vilket arbetet utförs. Det är en hyllning till det statliga, om man så vill; det ”ursocialistiska” arbetssättet. Ett arbetssätt där vare sig pengar eller tid är av vikt, och där solidariteten mellan de arbetande är i främsta rummet. Allt är, i alla fall som det framställs här, guld och gröna skogar. Tyvärr är det denna hyllning som gör att filmen mister lite av sin sevärdhet, trots att dess intentioner är goda: att visa den katastrofala privatiseringen av statliga British Rail under 90-talet och dess konsekvenser för de anställda. Men den gör det så ensidigt att det ibland blir en smula pekpinneaktigt.

Ken Loach, som har regisserat, slog igenom redan i slutet på 60-talet och början på 70-talet med ”Family Life” och ”Kes-Falken”. Hans filmer har alltid varit väl förankrade i en mylla av arbetarklass, förorter, knark och elände. Loach har aldrig varit rädd för att ta upp svåra ämnen. Vad som skiljer ”Järnvägare” från hans tidigare produktioner är att han denna gång har följt ett manus till punkt och pricka. Tidigare har hans produktioner varit väldigt mycket baserade på improvisationer. Manuset till ”Järnvägare” är skrivet av Rob Dawber som själv arbetat som järnvägsarbetare i 18 år och själv genomlevt de privatiseringar som beskrivs, vilket givetvis bidrar till filmens dokumentärkänsla som i övrigt emanerar ur det faktum att flera av skådespelarna är vanliga människor samt de bleka färgerna och den nedtonade ljussättningen.

Att filmen tenderar att bli lite pekpinneaktig ändrar dock inte det faktum att det faktiskt är en bra film, som går från det tragikomiska till det rent ut sagt asroliga i sin presentation av ett allvarligt ämne. En film där fokus för lustigheterna är privatiseringens och kapitalismens absurditeter. Informationsmötet där mellanchefen slänger sig med alla modefraser som finns inom företagsvärlden som till exempel. ”mission statement”, och sedan får på pälsen av järnvägsgubbarna som med sina raka frågor inte bara gör mellanchefen, utan hela den moderna företagskulturen till åtlöje, är en genial scen. En annan scen som är guld värd är den där de järnvägsgubbar som är kvar på det numera privata företaget efter de inledande nedskärningarna skall undersöka en olycksplats. Där stöter de på en massa chefer som inte har tid att prata med dem eftersom alla är klistrade vid sin mobil. Loach lyckas föredömligt med en svår balansgång, den mellan humor och allvar. Filmen känns aldrig lättsinnig trots att man sitter och småler mest hela tiden, samtidigt som det aldrig blir så hjärtskärande mörkt och deprimerande så att man inte orkar titta längre, trots att filmen är fylld med många starka scener. Loach låter oss alltid se en strimma hopp, oftast i form av en typiskt mänsklig och ordinär handling. Loach hyllar som alltid den kämpande människan, som trots svårigheter och omgivningens kallsinnighet inte ger upp.

FILMENS WEBBPLATS (På franska)

---

Copyright © 2002, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat