Frosseri i form och blod
Av Lydia Duprat

Bild: columbia tristar

Kill Bill - Volume 1
Regi: Quentin Tarantino
Manus: Quentin Tarantino och Uma Thurman (karaktären The Bride)
I rollerna: Uma Thurman, David Carradine, Lucy Liu, Daryl Hannah, Vivica A Fox, sonny Chiba, Julie Dreyfus m. fl.

Betyg:

Rent formmässigt är hybriden ”Kill Bill” ett intressant experiment. Tyvärr har filmen föga att erbjuda vid sidan om dess praktfulla fjäderdräkt. ”Kill Bill” är Tarantinos första film på sex år och ett bevis på att det inte alltid är bra att vara borta från gamet för länge. Övning ger som bekant färdighet – omvänt kan man kanske säga att brist på övning ger stela fingrar.

Quentin Tarantino växte upp med spaghettivästernfilmer, kinesiska kampsportsfilmer, japanska samurajfilmer och anime (tecknade japanska filmer). Under dessa mottagliga år i ungdomen lär Tarantino ha insupit och uppfyllts av dessa genrernas formspråk och konventioner, och allt tyder på att han har svalt joxet med hull och hår. Det är regissörens hänförelse för de ovannämnda genren som bär skulden till ”Kill Bill”, som för övrigt inte ens utgör en hel film utan är den första av två ”volumes”.

”Kill Bill – Volume 1” är ett potpurri av schabloner hämtade från regissörens favoritgenrer, förvisso ett intressant sådant. Särskilt animesekvensen är ett uppfriskande drag, ett smart och originellt sätt att förse tittaren med bakgrundsinformation om en av rollkaraktärerna. En annan av filmens förtjänster är tvivelsutan fotot, ibland naket, ibland närapå drömskt.

Men tyvärr begår Tarantino en ännu större synd än den att hämningslöst apa efter diverse koncept och helt glömma bort att en film utan manus är en film utan själ: han formligen frossar i våld. ”Kill Bill” är en av de blodigaste filmer jag någonsin sett och kan sägas bestå av en kavalkad av halshuggningar, lemlästningar och andra groteska variationer på temat. Varje gång The Bride (Uma Thurman) hugger av en kroppsdel på någon fiende forsar blodet fram som ett fyrverkeri eller snarare en hel tsunami. Ibland är våldet så cyniskt estetiserande att det känns motbjudande – det spelar faktiskt ingen roll att våldet är utformat efter serietidningsestetikens förebild.

Sedan kan man fråga sig vad David Carradine har i den här filmen att göra. I ”Volume 1” är han osynlig sånär som på bootsen och ett par händer och tur är väl det, för karln ser ut som ett vrak och är inte direkt känd för sina skådespelargåvor heller. Svaret är givet: Carradine innehade en gång i tidernas begynnelse huvudrollen i teveserien ”Kung-fu”; det räcker tydligen för Quentin Tarantino att ge den gamle gynnaren en roll.

FILMENS WEBBPLATS >>

Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat