Till Café Crème Film!
                                         ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
  HEM NYHETER ARTIKLAR CC:S BETYGSKALA REDAKTIONEN
Snyggt och meningslöst om någon annan än kung Arthur


Bild: image.net

king arthur
FILMENS WEBBPLATS >>
Betyg:

Vad ville regissör Antoine Fuqua (”Training Day”, ”Tears of the Sun”) med sin senaste film, ”King Arthur”? Det är den fråga som dyker upp, helt spontant, när eftertexterna rullar på vita duken och man gör sig redo att lämna biografen. Ville han berätta den ”sanna historien” om kung Arthur? Ville han i allegorisk form skildra kriget i Irak eller amerikansk utrikespolitik i största allmänhet? Ville han kanhända åstadkomma ett verk av episka proportioner, fyllt med sedan urminnes tider hyllade värderingar som lojalitet, mod och rättvisa?

Nej. Det kan han inte ha velat. Det han i stället måste ha haft för avsikt med sin film är att haka på det nymornade intresse för engelsk mytologi som följt i ”Sagan om ringen”-filmernas kölvatten. Det gäller ju att smida medan järnet är varmt.

I Fuquas version av legenden om kung Arthur är Tintagel, Morgana le Fay och den heliga Graalen liksom det mesta som hör legenden till helt frånvarande. Här är Arthur inte den aningen fjolliga chevalier som man känner från litteraturen och filmen utan ett sammanbitet kommandotruppsbefäl i romersk tjänst, en man plågad av en ständig konflikt mellan sin lojalitet till Rom och kristendomen å ena sidan och till sina icke-troende riddare å andra sidan. Här är Lancelot, Gawain och de andra riddare vid runda bordet medborgare i olika av Rom annekterade riken; i 15 år har de tjänat Rom som soldater under Arthurs befäl, men snart löper den obligatoriska tjänstgöringen ut och så kan de äntligen återvända hem.

Stormakten Rom gör sig redo att lämna sina utposteringar i Britannia. Romarna har kastat in handduken inför ursprungsbefolkningens – här kallad ”woader” – ursinniga motstånd. Därför får Arthur och hans riddare ett sista uppdrag innan de kan få sina fribrev: de måste evakuera en romersk familj som är bosatt norr om Hadrianus mur, det vill säga mitt i fientligt territorium. Det är ett självmordsuppdrag, för samtidigt som woaderna bara väntar på att göra slut på Arthur och hans riddare invaderar mordiska saxare, under ledningen av blodtörstige Cerdic (Stellan Skarsgård med hårförlängning), landet norrifrån.

Länge har det stora genombrottet gäckat Clive Owen; när han nu fått chansen att spela huvudrollen i en storfilm gör han vad han kan för att visa att han är värd förtroendet. Han gör sitt yttersta för att skänka sin Arthur själsligt djup, men manus arbetar tyvärr emot honom och han framstår mest som en tråkmåns. Owen är annars en duktig och intensiv skådespelare med en självklar utstrålning, så man får hoppas att han får bättre roller i fortsättningen.

Ioan Gruffudd som Lancelot gör däremot ett lamt intryck. Rollen som tuff riddare passar inte hans klena lekamen och han saknar helt karisma. Mycket trovärdigare är Joel Edgerton och Ray Winstone som Gawain respektive Bors. Särskilt den fryntlige Bors skänker filmen en mänsklig dimension.

I Fuquas film är Guinevere, spelad av Keira Knightley, alls inte en ungmö i trångmål utan en halvnaken krigerska i befängd utstyrsel tillhörande woadfolket. Woaderna lierar sig med Arthur och hans män och Guinevere slåss sida vid sida med dem. Här bedrar hon aldrig Arthur med Lancelot vilket man kan förstå. Merlin är här heller inte Arthurs trollkunnige rådgivare utan ledaren över woadfolket och deras kroppsmålade schaman.

”King Arthur” är mycket snyggt gjord; man kan säga att filmen är lika vacker som den är meningslös. Fotot är suggestivt och lyfter fram nyckfullheten hos en karg men storslagen natur. Det är mycket dimma, snö och rök. ”King Arthur” är egentligen en krigsfilm och består därför mest av stridsscener, men de är välkoreograferade och detaljrika med sina regn av brinnande pilar och sina katapulter som slungar i väg flammande klot i skymningen.

Filmens höjdpunkt är en konfrontation mellan Arthur och hans riddare och en saxisk armé på en frusen sjö. Det är en fängslande scen med ett svindlande vackert foto och en spännande händelseutveckling. Den här scenen visar att Fuqua kan sitt hantverk. Det enda han behöver är ett ädlare incitament till att göra film.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.

Lydia Duprat