ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
|
||||
Logiska problem
Enligt regissören Johan Löfstedt föddes idén till fejkdokumentären ”Konspiration 58” (se recension) efter att ha sett en dokumentär om människor som förnekade att förintelsen under andra världskriget skulle ha ägt rum. Det här ledde honom till att i parodisk tappning vilja visa något som ”var lika korkat att förneka”. I ”Konspiration 58” påstår huvudkaraktärerna därmed att fotbolls-VM 1958 egentligen var en iscensättning, en bluff – ett påstående som i sig själv, då vi har att göra med en fejkdokumentär, alltså är en bluff. Efter att i varierande grad först ha blivit dragen vid näsan av filmen, är tanken att åskådaren ska uppmanas till kritisk granskning av mediernas förmenta objektivitet. En mycket fin tanke, förstås… Men även om filmen genom själva sin fejkade form stiligt och intressant speglar sina konspirerande karaktärers (fiktiva) påstående om VM 58 som iscensatt, och bitvis är väldigt träffande som parodi på obehaglig förintelseförnekelse, så visar dess upplysande ambition samtidigt på vad som fungerar sämst med ”Konspiration 58”. Åskådaren får nämligen en dubbel uppmaning: Man ska både vara på sin vakt och inta en kritisk hållning till innehållet i medieflödet, och samtidigt vara fast (och okritiskt) övertygad om sådant som anses som allmänt självklart. I detta finns egentligen en intressant motsättning som man hade kunnat utveckla mer. För i verkligheten är det ju inte alltid
det mest kontroversiella och ”vansinniga” som är det
förljugna eller felaktiga. Det är också bara vissa debatterade
händelser i historien som är entydiga exempel på en monolitisk
ja eller nej-företeelse, där det inte handlar om att tolka hur
ett komplext skeende bör beskrivas, utan om ett – gigantiskt
och tidsmässigt närliggande – skeende över huvud
taget inträffat eller ej. Situationer som därför oftast
är mer eller mindre självklara – det är klart att
det hände. Detta är välförtjänt historisk konsensus,
den rådande föreställningen, som i fallen förintelsen
och VM 58 är så uppenbara – vittnen och bevis är
så översvallande många och enkelt entydiga – att
det säger sig självt att man ska vara kritikisk mot någon
som utmanar saken. Hela det här området innehåller alltså vissa intressanta logiska problem. ”Konspiration 58” missar förstås inte dessa problem helt och hållet, men de sopas liksom under mattan. En rad frågor hade – utan att forcera fram några snusförnuftigt entydiga svar – kunnat bilda grund för mer av ett undersökande av ämnets lösa trådar, såsom i Andrew Jareckis eminenta dokumentär ”Capturing the Friedmans” från 2002: Hur fungerar våra rörliga bildmedier som minnesteknologiskt redskap? Hur förhåller de sig till vad som är ”sant”? Vem redigerar ihop och skapar dessa minnesspår och med vilka ideologiska förutsättningar? Och kan vi längre särskilja våra teknologiska minnen från våra organiska minnen? Även om ”Konspiration 58”
fungerar som parodi på ett intressant fenomen, så är
den som undersökning av historien, medierna, och minnets mekanismer
en ganska lättglömd historia när allt kommer omkring. |
||||