Betyg:

Sydkoreanen Ki-Hyung Park fick en plats på den asiatiska skräckfilmskartan med rullen ”Whispering Corridors” 1998. ”Acacia” är hans tredje film och handlar om en dyster och tillbakadragen, föräldralös pojke, Jin-Seong, som är fena på att göra skrämmande teckningar som liknar variationer på Edvard Munchs Skriet. Jin-Seong adopteras av ett barnlängtande par och till en början är allt frid och fröjd, även om han tycks överdrivet intresserad av ett acacieträd i trädgården hemma.

Stenen i Jin-Seongs sko är mormodern som från början gör klart att hon inte gillar honom. När mamman senare lyckas bli gravid och födder en son anser mormodern att den udda pojken ska lämnas tillbaka till barnhemmet. Jin-Seong blir svartsjuk och tragiska saker börjar inträffa.

Även om ”Acacia” genremässigt sällar sig till skräckfilmen har den en stark slagsida åt dramat. Filmen är intressant ur den synvinkeln, men varken särskilt skrämmande eller originell.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Betyg:

När hans syster dör i en islamistisk terrorattack lämnar buddhistmunken Tum klostret för att ta hand om systerdottern Maria. För Tum är livet utanför klostrets murar lika främmande som för en tidsresenär från medeltiden, men han lär sig gradvis bli en del av denna värld och till och med att uppskatta den.

Störst förändring genomgår Tums känsloliv. Som munk har Tum lärt sig att älska sina medmänniskor med den sortens opersonliga, universella kärlek som är förbehållen helgonen; så småningom växer emellertid en djup ömhet gentemot Maria fram, och Tum blir dessutom kär i Lynn, som hjälper honom ta hand om systerdottern.

Som bakgrund har ”Baytong” motsättningarna mellan buddhister och muslimer i Thailand, men den skuldbelägger inte någon och tar heller inte parti för eller emot. Det kan tyckas naivt eller fegt, men regissören Nonzee Nimibutr är här inte ute efter att göra ett politiskt ställningstagande utan att underhålla.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Betyg:

Richard (Paddy Considine) och hans bror Anthony (Toby Kebbell) återvänder till sin barndomsort för att ta en gruvlig hämnd på dem som förgrep sig på och förnedrade Anthony för flera år sedan. Plågoandarna blir varse hämnden på ett otäckt vis, och samtidigt avslöjas i återblickar varför hämndbegäret är så stort.

Allt är mycket spännande upplagt, med tillbakablickar i form av minnen om vad som hände den där gången för länge sedan. Man förstår Richards önskan att eliminera plågoandarna samtidigt som man förskräcks av deras gärningar och Richards grymhet. Mycket fina skådespelarprestationer överlag - rollfigurerna känns som verkliga människor.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Betyg:

Ett olyckligt äktenskap, en kvinna på en bar som ideligen ringer på en mobiltelefon utan att få svar och en kylslagen tennismatch mellan en kvinna och en man inleder filmen i växelvisa sekvenser. Ett mord uppfattas som en uppgörelse i den undre världen men visar sig ha helt andra orsaker. Rollernas liv vävs samman i olika förvecklingar.

”Set Point” utspelar i en kulissliknande miljö och visar gång på gång långa filmsekvenser på kvinnokroppar. Ingen säger mycket, de flesta stirrar outgrundligt på varandra, kommunikation verkar omöjlig och i vissa fall onödig. Men som åskådare får man alldeles för lite kött på benen, vad är de egentligen ute efter vad är det som händer? Ett riktigt sömnpiller.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Betyg:

”Silmido” är en gripande film om ett mörkt kapitel ur Sydkoreas historia. Handlingen utspelar sig 1968 och inleds med att en grupp nordkoreanska kommandosoldater korsar gränsen till Sydkorea med uppdrag att lönnmörda Sydkoreas president Park Chun-Hee. De blir emellertid upptäckta och attentatet kvävs i sin linda. Sydkoreas underrättelsetjänst bestämmer sig för att betala med samma mynt: att mörda Nordkoreas ledare Kim Il-Sung. För det ändamålet förs 31 straffångar, några dödsdömda, till ön Silmido där de underkastas en mycket hård militärträning under två års tid. Gruppen blir känd som ”Unit 684”.

När det så är dags att skrida till verket och genomföra mordet stoppas hela företaget av underrättelsetjänsten: de diplomatiska relationerna mellan Nord- och Sydkorea är på väg att stabilisera sig och det sista man vill är att äventyra dem. Därför får befälhavaren på Silmido ordern att undanröja alla bevis på att planer på att döda Kim Il-Sung någonsin funnits; Unit 684 måste alltså röjas ur vägen.

Woo-Suk Kangs film visar hur disciplin, lojalitet och ett gemensamt mål kan reformera människor. När de anländer till ön Silmido är straffångarna en brokig samling: några är förhärdade brottslingar, andra är inte mer än fega kräk. Men mot löftet att få amnesti för sina brott och dessutom få en plats i landets armé som riktiga soldater uthärdar fångarna en omänskligt hård träning och blir till elitsoldater helt fokuserade på sitt uppdrag.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Betyg:

En familj försöker komma över lilla Shigerus död för några år sedan. Pappan vill gå vidare och få sin familj på fötter igen, storebror Akira finns ju kvar och behöver sina föräldrar. Mamman kan inte glömma bort Shigeru och levandehåller pojken genom att vägra begrava urnan med hans benbitar. Hon tar ofta fram pojkens kläder som hon luktar på och smeker, och på så sätt hänger sig åt sorg och minnen. Pappan får av sin döende farbror veta att det finns ett kusligt sätt att återse sin son, men varnas för att försöka. Men en kväll åker de till tunneln som sägs kunna ge en glimt av den döde. Rejält uppskärrad inser fadern att detta inte är rätt sätt medan mamman fascineras av tanken på att sonen finns där inne. Akira har läst om hur man kan återuppväcka de döda och försöker på sitt sätt att hela familjen.

En bra idé och ett kusligt upplägg, men lite skrälligt varje gång det vankas något otäckt; det förtar stämningen och man spritter till mest för att det låter så skärande. En mer försiktig ljudläggning hade gjort de skrämmande delarna än kusligare och mer mystiska. Rollfigurerna i ”The Tunnel” är intressanta personer och mångbottnade, som till exempel den medkännande fadern som samtidigt är en riktig skitstövel i vissa sammanhang, modern som verkar besatt av sonen och storebrodern som försöker göra det bästa av situationen. Värd att se om man gillar asiatisk skräckfilm.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Betyg:

”Som man bäddar får man ligga”: det är, åtminstone vid första påseendet, sensmoralen i Nicole Kassells ”The Woodsman”. Walter (Kevin Bacon) är villkorligt frigiven efter tolv år i fängelse för sexuella brott mot unga flickor. Hans familj har vänt honom ryggen med undantag för hans svåger Carlos (Benjamin Bratt). Walter får anställning på en brädgård, går i terapi för att komma till rätta med sina böjelser och försöker helt enkelt leva sitt liv. Men när några barn blir ofredade i grannskapet är det förstås honom som inspektör Lucas (Mos Def) misstänker.

Walter får finna sig i att bli behandlad som ett kräk av inspektören: en gång pedofil, alltid pedofil. Men även om Walter inte bär skulden till den senaste tidens brott, och även om han är förtvivlat angelägen om att bli kvitt sina sjukliga begär, attraheras Walter fortfarande av unga flickor. Och det är här som ”The Woodsman” skiljer sig från mängden: Kassell utmanar oss med en rollfigur som än fylld av ruelse ingalunda är botfärdig. Är det alls möjligt att ta ställning för eller emot Walter?

Kevin Bacon gör här sin bästa prestation hittills. Han är helt igenom övertygande som den plågade, självföraktande och slutna Walter.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat