Bild: image.net

the ladykillers
Regi: Joel och Ethan Coen
Manus: Joel Coen, Ethan Coen och Max D. Adams
I rollerna: Tom Hanks, Irma P. Hall, Marlon Wayans, J. K. Simmons, Tzi Ma, Ryan Hurst m. fl.


FILMENS WEBBPLATS >>

Betyg:

En dag ringer det på dörren hos änkan Munson (Irma P. Hall) i en lugn förstad i den amerikanska södern. Utanför står en figur som ser ut att komma från en annan tid. Det är den egocentriske och högtravande professor Dorr (Tom Hanks). Han har sett att Mrs Munson hyr ut ett rum och är intresserad av att bo där en tid. Anledningen till att han vill hyra rummet är att han har tagit ett sabbatsår från sin tjänst för att ägna sig åt sitt stora intresse – klassisk musik. Det är åtminstone det han säger till Mrs Munson. Professor Dorr undrar om den lilla ensemblen får lov att öva i husets potatiskällare. Det har Mrs Munson ingenting emot eftersom det nästan bara är kyrkmusik som ska spelas. Mrs Munson går regelbundet i kyrkan och är mycket förtjust i framför allt gospelmusik.

Professor Dorr flyttar in och bara någon dag senare kommer ensemblen med alla sina musikinstrument. Ensemblen består utöver professor Dorr av Mac Sam (Marlon Wyans), Pancake (J. K. Simmons), the General (Tzi Ma) och Lump (Ryan Hurst). Det är en brokig samling som inte direkt ser ut som musiker. Det är de inte heller ska det visa sig. Så fort dörren till potatiskällaren har stängts sätts en bandspelare med klassisk musik på och professorn tar fram en plan över en underjordisk gång till ortens kasino. Mac Sam arbetar som städare på kasinot och har tagit reda på var vinsterna förvaras. Pancake och the General är ”experter” på sprängmedel, Lump är stor som en oxe och får göra grovgörat, det vill säga gräva en tunnel i den porösa jorden. Professorn är hjärnan bakom verket. Det hela pågår under tiden som Mrs Munson går på gospelkonsert och har tebjudningar. Allt är frid och fröjd tills sprängmedlen kommer in i bilden och Mrs Munson börjar ana ugglor i mossen.

”The Ladykillers” är långt ifrån bröderna Coens bästa film men den är ändå mycket underhållande. Åskådaren kanske inte direkt vrider sig av skratt men berättelsen bjuder på ett flertal lustiga incidenter. I likhet med tidigare Coen-filmer är det med ett slags skräckblandad förtjusning som man följer intrigen och lär känna karaktärerna som i sig är en imponerande samling. En intressant ingrediens som både finns i bröderna Coens och Quentin Tarantinos filmer är distansen mellan karaktärerna och deras öden och publiken. Som åskådare känner man ingen empati med rollinnehavarna, vilket är en märklig upplevelse. I en annan typ av film skulle det kunna kännas som en svaghet. I Coens och Tarantinos filmer blir det ett spännande grepp.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat