Skrattretande heroisk fängelsefilm
Av Anna Eklöv

Bild: UIP

The Last Castle
Regi: Rod Lurie
Manus: David Scarpa
I rollerna: Robert Redford, James Gandolfini, Mark Ruffalo, Steve Burton, Delroy Lindo, Paul Calderon m. fl.

Betyg:

En ny fånge kommer till fängelset medan medfångarna står bakom gallerstaketen för att få syn på honom. De skränar och slår vad om hur länge fången ska hålla i det tuffa fängelset, hur länge det dröjer innan han begår självmord. Den blivande internen stiger ur bussen med generalsuniformen klanderfritt på plats och med huvudet högt. Detta är en högst ovanlig fånge som ska avtjäna sitt straff på det borgliknande militära fängelset.

Den inledande scenen fick mig att tänka på den minnesvärda fängelsefilmen från 1994, ”Nyckeln till frihet”, med Tim Robbins och Morgan Freeman i huvudrollerna. Tim Robbins spelar en välklädd banktjänsteman som äntrar fängelseportarna för att avtjäna sitt straff. Även han, som nu för Robert Redfords karaktär, blev tippad att inte klara sig inom fängelsets väggar särskilt länge. Det är den flerfaldigt dekorerade generalen Irwin, spelad av Redford, som kommer med fångbussen till det välbevakade fängelset, med öknamnet The Castle. Stället styrs av överste Winter, utmärkt spelad av James Gandolfini, känd från TV-serien Sopranos. Winter är en tuff ledare som kontrollerar anstalten och ser det som sin livsuppgift, samtidigt som han oftare verkar vara upptagen med att putsa sin samling av vapen än att se till att fångarna får en dräglig tillvaro. Hans metoder för att hålla ordning och stävja bråk är minst sagt suspekta och när general Irwin får en plats bland fångarna börjar han spela ut Winter och ifrågasätta hans ledarskap.

I ”The Last Castle” finns från början förväntningar både från fångarnas och från Winters sida på Irwin när han äntrar fängelset. En spänning byggs upp och som biobesökare väntar man på vad som ska ske när dessa mäktiga män ska mötas och på fångarnas reaktioner. En tid följer då Irwin försöker rätta in sig i leden, han vill bara avtjäna sitt straff för att sedan lämna fängelset och vara med familjen. Det går inte lång tid förrän Irwin får upp ögonen för de orättvisor som pågår och han börjar inspirera fångarna att tänka som de militärer de fortfarande är.

När filmen börjar närma sig den slutliga uppgörelsen tycker jag att spänningen och filmen faller platt som en pannkaka. Redfords karaktär blir för mycket av en stor hjälte och ledare som får alla fångar med sig, även de mest aggressiva och skeptiska. Den mest skeptiska av dem alla, som nästan gått över på Winters sida, omvänds av Irwin och blir dennes störste hjälte när han lyckas ta över en militärhelikopter på ett mirakulöst sätt. Alla står bakom Irwin och tillsammans har de på ett otroligt sätt lyckats göra hemmagjorda vapen för att störta Winter från hans tron. Uppfinningsrikedomen är i MacGywer-stil, (ni vet han på TV för ett antal år sedan som gjorde vapen av bläckpennor och helikoptrar av fläktdelar och på så sätt räddade livet på folk), fångarna gör vapen av styrketräningsredskap, bomber av brandsläckare och katapulter av gummibitar. Allt detta sker i en patriotisk anda med flaggan i centrum och jag kan inte låta bli att fnissa åt den amerikanska härligheten.

Den jämförelse jag inledningsvis gjorde med ”Nyckeln till frihet” kan jag tyvärr inte göra någon mer gång under filmen, dels för att den förstnämnda är en dramafilm som går på djupet hos karaktärerna och där skådespeleriet är utmärkt. Den aktuella filmen är en sorts actionfilm och manusförfattaren David Scarpa hävdar att han ville göra en krigsfilm i nutid som kom att utspela sig på ett fängelse. Jag tycker dessutom att Redfords roll samt skådespeleri inte är något att hurra för, han gestaltar en stelbent amerikansk krigshjälte som står upp för ära, rättvisa och för sina män, utan att ge denne något vidare djup. Gandolfini däremot tycker jag glänser och lever ut i den vidrige och småkomiske översten Winter. Slutscenen ska jag inte avslöja i sin helhet, men den är minnesvärd  eftersom Irwin här får spela ut allt amerikanskt hjältemod med sina män närvarande och med den amerikanska flaggan i topp.

Även om ”The Last Castle” tidvis var underhållande och Gandolfinis gestaltning av den smått komiske fängelsechefen var minnesvärd är detta inte en film jag behöver se en andra gång.

 ”The Last Castle” är en film som bygger upp stora förväntningar för att sedan ta till överdrifter och bli skrattretande heroisk. Det kanske är så att något man kan skratta åt ändå inte är helt bortkastad tid i biosalongen.

FILMENS OFFICIELLA WEBBPLATS

---

Copyright © 2002, Kulturtidskriften Café Crème