Filmfestivalen
2001
Godard
predikar igen
Av Theodor Stenevang
Leva sitt
liv
(Vivre sa vie)
Frankrike
1962
Regi: Jean-Luc Godard
I rollerna: Anna
Karina, Saddy Rebbot, Andre S Labarthe m. fl.
| Betyg: | 
|
Nana jobbar i en skivbutik men har hamnat efter med hyran och blivit vräkt. Portvakterskan har hennes nyckel och vägrar att lämna tillbaka den. Hon blir tagen av polisen då hon försöker behålla en sedel som hon hittar på gatan. Nana börjar prostituera sig och hamnar i klorna på en hallick, Raoul. Det är en historia som känns nutida och modern i sin brutalitet.
Filmen läggs fram i tolv ”tavlor”, tableaux, där handlingen och innehållet i nästkommande del av filmen beskrivs kortfattat med vit text på svart bakgrund – som en övergångsversion av film mellan stumfilmen och ljudfilmen.
Berättandet i filmen är lite sublimt. Få saker och händelser i filmen sägs explicit rakt ut. Istället förklaras det med filmbilderna, ibland helt utan ljud, musik eller dialog. Precis som film gjordes förr. Idag måste allt som för handlingen framåt finnas med i klartext i dialogen, annars fattar inte folk.
Den franska som talas är som klippt ur en hörförståelseövning på kassett från gymnasiet: ”Bonjour Madame, Comment allez-vous? Bien, et vous? Très bien merci. Au revoir.” Personen som är ansvarig för textningen av filmen borde få ett ordentligt slag för örat. Översättningen innehåller flera sakfel och den helt korrekta franska som talas i alla dialoger översätts inte sällan med slanguttryck som ”kärra” istället för bil och ”hajar” istället för förstår.
Historien bärs fram lite vingligt och kanske något hackigt. Det hela känns lite surrealistiskt och osannolikt, och jag kommer till slut på vad det beror på: skådespelarna visar oerhört få känslouttryck över huvudtaget, varken ilska, sorg, glädje eller något annat. Det är en bunt svartvita pokerfejs man ser, filmen igenom. I många scener har vissa roller långa repliker utan att deras ansikten ens syns i bild.
Filmen innehåller en kliniskt, paragrafcentrerad redogörelse för prostitutionens villkor, liksom ett filosofiskt samtal med referenser till Kant och Hegel mellan Nana och en äldre man på ett café. Precis som i "Till sista andetaget" känns detta lite fyrkantigt och föreläsningsmässigt.
[an error occurred while processing this directive]
Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème