[an error occurred while processing this directive]
Fullt ös med vild anka
Av Kerstin Gustafson
 |
| |
Looney Tunes
Regi: Joe Dante
Manus: Larry Doyle
I rollerna: Brendan Fraser, Jenna Elfman, Steve Martin, Joan Cusack, Heather
Locklear, Timothy Dalton m. fl.
| Betyg: |  |
Jobbig anka får sparken från filmindustrin och hamnar av en slump i en spionhistoria. Så skulle ”Looney Tunes” kunna sammanfattas. Om man ska beskriva filmen mer detaljerat så handlar det om Duffy anka som arbetar för bröderna Warners filmbolag. Han får sparken samma dag som säkerhetsvakten och stuntmannen DJ. De slår följe hem till DJ:s pappas bostad där de får reda på att pappan, som är spionskådespelare, har blivit kidnappad av ett gäng skurkar som vill komma åt en magisk diamant som kan förvandla alla människor till apor.
Det hela blir som en spionactionfilm fast för barn. Det är häftiga effekter, bilar som kan förvandlas till flygplan, rymdskepp, monster, exotiska miljöer, fula bovar, snygga tjejer, biljakter, slagsmål och så vidare.
”Looney tunes” är en uppföljare av ”Vem satte dit Roger Rabbit?” från 1988 och de två filmerna påminner mycket om varandra. I den första filmen blir Roger Rabbit misstänkt för mord och med hjälp av detektiven Eddie Valiant försöker han bevisa sin oskuld. I ”Looney Tunes” är det ingen som är oskyldigt anklagad men i båda berättelserna är det ett gäng illasinnade typer med onda uppsåt som måste stoppas. Medan filmen om Roger Rabbit är en detektivhistoria har ”Looney Tunes” mer karaktär av spionfilm. Det är i det stora hela samma struktur och samma ingredienser och så här långt efteråt är det svårt att säga vilken av dem som är mest underhållande.
Det är som alltid svårt att betygsätta och recensera en barnfilm. ”Looney Tunes” är klart underhållande; det är verkligen fart och fläkt och den tekniska biten av filmen är mycket imponerande. Den publik som filmen är avsedd för borde vara i åldern tio-tolv år och det är sannolikt att den gruppen uppfattar filmen som både rolig och spännande. Idén att blanda animerade figurer med verkliga skådespelare känns kul och upplevelsen av filmen är som en blandning av James Bond och Kalle Anka.
Som vuxen finns det ett flertal saker att anmärka på men frågan blir vilket perspektiv man ska utgå från. Det känns något orättvist att kritisera en barnslig intrig och alltför hysteriska rollfigurer då det är en barnfilm. Filmen kan absolut rekommenderas till tio- och tolvåringar som säkerligen har stort nöje av den. Som vuxen blir man dock smått yr i huvudet av de snabba turerna och handlingen är som bortblåst innan man hunnit lämna biosalongen.
Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat