Fin historia för stora och små
Av Anna Eklöv

Bild: Folkets Bio

Lyllo och Zorba
Regi: Enzo D'Alò
Manus: Enzo D'Alò och Umberto Marino
Svenska röster: Krister Henriksson, Pontus Gustafson, Cecilia Nilsson, Per Myrberg och Emilia Brown m. fl.

Betyg:

En dag störtar en oljeskadad fiskmås med namnet Kengah ner i katten Zorbas trädgård. Zorba vill hjälpa henne att ta bort oljan, men Kengah känner att livskraften sinar och ber Zorba om ett löfte, att ta hand om det ägg hon bär på. Det lovar han, och även att lära den lilla fågeln att flyga när den växer upp. När Zorba ruvat ägget många långa dagar kläcks det och ut kommer en liten fiskmås som hälsar honom med: Mamma!

Historien kretsar kring ett gäng katter som lever sitt liv på stadens gator och hamnområde. De elaka i berättelsen är råttorna som blir fler och fler och styr från stadens kloaker. Då fiskmåsungen Lyllo kommer in i katternas liv blir de väldigt fundersamma och går flera gånger till det igenbommade biblioteket för att få svar. I böckerna söker de svar på: Vad äter en fiskmås? Hur flyger fåglar? Den här tecknade filmen har många fina poänger att förmedla till de barn som ser den.

Den filosofi som förs fram i filmen är att både människor och djur har en själ och ett eget språk. En viktig tanke att föra vidare till barn, tycker jag. Filmen handlar även om att man ska vara stolt över den man är oavsett var man kommer ifrån eller vem man växer upp med och det är också värdefullt för barn. Man kan vara en flygande fiskmås även om man hör ihop med det kattgäng man växt upp med. Då barn ofta har djur nära hjärtat både i saga och verklighet kan man förmedla mycket via just djuren till barnen. Det tycker jag den här filmen lyckas med. Filmen tror jag kan uppfattas som lite läskig för de allra minsta speciellt när de riktigt elaka råttorna tar plats på filmduken. Men har man en vuxen att hålla i handen är det nog lagom läskigt och överkomligt. 

”Storia di una gabbianella e del gatto che le insegnò a volare.” Här har vi en tecknad film från Italien med svenska röster. Jag funderar över det som försvinner då man väljer att ”dubba” tecknad film. Vad går förlorat? Jag hade gärna hört katterna prata italienska när de lever sina liv i trånga gränder och hamnen i en liten italiensk stad. Då detta är en familjefilm är det självklart att även de minsta ska kunna hänga med i handlingen och språket och att den ska ha svenska röster. För mig som vuxen tror jag att det italienska språket skulle ha förhöjt filmen, det skulle ha passat bättre in på miljön och filosofin som förs fram i filmen. De svenska rösterna gjordes dock på ett bra sätt av de svenska skådespelarna, Emilia Brown till exempel gör en fin insats som måsungen Lyllo.

”Lyllo och Zorba” rekommenderas till alla nyfikna vuxna och barn. Barnen visar och berättar säkert vad som är kul och gripande med dessa djur och deras äventyr i den lilla italienska hamnstaden.

---

Copyright © 2002, Kulturtidskriften Café Crème