Sömnlös maskinist i sviktande verklighet
 |
|
|
the machinist
| Betyg: |  |
Skickligt gestaltad paranoia är alltid tacksamt på film. Ingenstans, knappast ens i det verkliga livet, kan man vara så instängd och helt utlämnad åt koncentrerad problematik som på bio. Följaktligen påverkar ”The Machinist” mer än intellektet; man inte bara funderar på filmen när den är slut, man går som en sömngångare på gatorna, och kroppen känns trubbig och okänslig.
Det är antagligen ungefär så som Trevor Reznik (Christian Bale) känner sig. Han har inte sovit på ett år, och han äter mindre och mindre. Hans tillvaro fylls av det enahanda arbetet på en fabrik och av regelbundna besök hos den prostituerade Stevie (Jennifer Jason Leigh). Den övriga tiden sitter han hemma och klistrar upp lappar på kylen där han påminner sig själv om olika saker. Minnet börjar nämligen också ta stryk. En dag sitter det en lapp på kylen som han inte satt upp själv, och Trevor börjar se tecken överallt omkring sig, tecken som tyder på någon form av konspiration riktad mot honom. Frågan är om det han upplever är verklighet eller om han börjar bli galen?
Det är inte första gången Christian Bale gestaltar en kontroversiell huvudperson. Senast var han uppumpad och rastlös som Patrick Bateman i ”American Psycho” efter Bret Easton Ellis roman. Här är han snarast motsatsen: Trevor är så mager att han mest liknar skelettet i Tim Burtons ”A Nightmare before Christmas” och hans loja rörelsemönster, långsamma reaktionsförmåga och lätt ironiska understatementhumor gör det uppenbart att allt inte står rätt till. Hela intrycket är otäckt påtagligt och påfrestande, man värjer sig inte mot en uppenbarelse som Trevors. Osäkerheten på vad det egentligen är som händer delar man som åskådare hela tiden med honom och vi vet aldrig mer än Trevor gör. Som en skugga vandrar han till slut runt i den egna tillvaron utan att kunna lita på någon. Det tar på krafterna, både hans och våra.
”The Machinist” är samma
andas barn som ”Fight Club” och ”Memento”, intelligenta
filmer som leker med både sina huvudpersoner och åskådarnas
verklighetsuppfattning. De är alla tre starka och särskilda
filmer, och även om ”The Machinist” möjligen känns
mindre originell i de andras efterföljd så bedrar man sig om
man tror att man ska genomskåda den bara för att man sett de
båda andra. Tillräckligt mycket skiljer sig för att göra
den till en i sig helt unik upplevelse. Skådespeleri, kameraarbete
och handling går hand i hand och förstärker varandra filmen
igenom. En krypande stämning ligger tät med ett foto lika gråblekt
som fabriken där Trevor arbetar och en avskalad, sparsmakad musiksättning.
Resultatet blir en film som griper tag i åskådaren och inte
släpper taget, ens efter det att man lämnat salongen.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck
eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.