Ett mästerverk
Av Lydia Duprat

Bild: Stockholms Internationella Filmfestival 2002

Madame Satã
Regi: Karim Ainouz
Manus: Karim Ainouz
I rollerna: Lázaro Ramos, Marcélia Cartaxo, Flávio Bauraqui, Felipe Marques, Emiliano Queirós, Renata Sorrah m. fl.

Betyg:

Vad jag än säger om "Madame Satã" kommer det inte att göra filmen rättvisa. Sällan har en sådan mångbottnad roll setts på film; sällan har en sådan tät och suggestiv atmosfär skildrats på film. Sällan har en sådan avväpnande intimitet gestaltats.

”Madame Satã” vittnar om ett virtuost skådespeleri och en virtuos regi. Filmen är ett kvitto på att film är långt mycket mer än underhållning; film är en konstform som inte kommer andra konstformer efter.

Lapa, Rio de Janeiro, 1930-tal. João Francisco dos Santos är svart, fattig och homosexuell. Han är tjyv, far och make. Han är en blivande karnevalsstjärna. Som barn blev han av sin mor bortbytt mot en åsna. João Francisco är vrede och tillgivenhet. Han är tyrann och beskyddare.

Det sägs att sådana som han och som Laurita, hans prostituerade hustru, och Tabu, en fjolla som ingår i hushållet och som också horar, lever och verkar utanför samhället. En av den här filmens uppgifter och förtjänster är att skingra denna myt. João och hans familj, hans vänner och fiender, lever inte utanför samhället, utan utgör dess självaste kärna. Samhället börjar med de som lever ur hand i mun och vet att leva i nuet.

”Madame Satã” är en berättelse om det brasilianska sinnelaget där förmågan att skratta åt eländet och göra det bästa av det lilla man har är central. Ändå avviker João Francisco i mångt och mycket från den typiska ”malandro”, den street-smarta småtjuven som kommit att bli en arketyp i den brasilianska kulturen. För det som han har, och som den klassiska malandro saknar, är en okuvlig integritet, en värdighet lika gripbar som förförande.

Lázaro Ramos är briljant i rollen som João Francisco, alias Madame Satã. Den övriga ensemblen må blekna vid jämförelsen, men den är, också den, lysande.

Med ”Madame Satã” inleder regissören Karim Ainouz sin långfilmskarriär med ett mästerverk som han kommer att få svårt att överträffa. Om detta blir ett problem eller inte får framtiden utvisa. Scenografi, ljussättning och inte minst ett virtuost foto av Walter Carvalho – allt har på ett välsignat fulländat sätt förenats för att förmedla en förbehållslöst intim berättelse om en sammansatt karaktär, i ett 30-tals Lapa där man kan förnimma lukten av puder och svett, tvål och avskräde, rädsla och stolthet.