Till Café Crème Film!
                                         ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
  HEM NYHETER ARTIKLAR CC:S BETYGSKALA REDAKTIONEN
Bild: sony pictures

Om den svåra konsten att vara fri


manderlay

FILMENS WEBBSIDA >>  

Betyg:

“Manderlay” är namnet på andra delen i Lars von Triers trilogi om Amerika: “USA – Land of Opportunities”. I trilogins första del, ”Dogville”, mötte vi huvudpersonen Grace (då spelad av Nicole Kidman), gangsterdottern som försöker fjärma sig från sin far och de värderingar som styr honom och, verkar det som, världen. Under större delen av ”Dogville” var Grace till förväxling lik kvinnorna i von Triers Guldhjärtetrilogi – hon försökte göra gott, men blev bara utnyttjad och illa behandlad som tack. Därför var det en fröjd att se henne resa sig på slutet och – förvisso med lite hjälp av sin far, men ändå – ta en gruvlig hämnd på de som behandlat henne illa.

Manderlay är också namnet på den plantage dit Grace (denna gång spelad av Bryce Dallas Howard) kommer med sin far (Willem Dafoe) i början av den nya filmen. På plantagen har tiden stått stilla: slaveriet existerar fortfarande. Här lyder man inte under USA:s lagar, utan under ”fruns lag”. Detta tänker Grace dock inte acceptera. När frun (Lauren Bacall) dör avskaffar hon slaveriet, gör de forna slavarna till delägare i plantagen och förslavar de forna ägarna. Den nyvunna friheten är dock inte helt lätt att hantera för människor som är vana att bli tillsagda vad de ska göra och när de ska göra det. Är de alls beredda att bli fria? Och är landet berett att ta emot dem?

Ordet ”Manderlay” för tankarna inte så mycket till den amerikanska södern och slaveri som till det brittiska imperiet och kolonialism. Filmen fungerar också bättre som en parabel om kolonialism, avkolonisering och återkolonisering än som den fabel om USA den presenteras som. Temat är intressant och tänkvärt: friheten och dess vilkor, frihet för vem och hur. Projektet att befria slavarna är helt och hållet Graces idé, hon frågar inte dem vad de vill, och tvivlar inte ett ögonblick på sin förmåga att avgöra vad som är bäst för dem, inte ens när hennes idéer har oväntade negativa effekter. Hon är den välmenande representanten för den rika världen i färd med att återkolonisera den så kallade tredje världen, denna gång för de koloniserades eget bästa.

Precis som ”Dogville” är ”Manderlay” iscensatt med ett minimum av rekvisita: en dörr får representera ett hus, några bubbliga figurer och texten ”magnolias” blir till växtlighet. Det hela skulle kunna bli filmad teater, men märkligt nog blir det inte det. På ett lika märkligt sätt undgår filmen att förolämpa åskådarens intelligens trots att resonemangen ofta känns väl didaktiska och händelseutvecklingen bitvis rätt förutsägbar. Det är teatraliskt, högtravande och väldigt melodramatiskt, men aldrig ointressant. Det ska bli spännande att se om det här sättet att göra film håller hela trilogin ut.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.