För alla med barnasinnet i behåll
Av Anna Southerington

Bild: Columbia Tristar

Men in Black II
Regi: Barry Sonnenfeld
Manus: Robert Gordon, Barry Fanaro
I rollerna: Will Smith, Tommy Lee Jones, Lara Flynn Boyle, Tony Shalhoub m. fl.

Betyg:

I slutet av "Men in Black I" beslutade sig, som bekant, agent K (Jones) för att gå i pension från MiB, varpå han neutraliserade sig själv, det vill säga raderade sitt minne av de föregående åren och ersatte dem med fiktiva dito. Det var kanske inte ett alldeles lysande beslut. Några år senare dyker nämligen en ondsint utomjording (Boyle) upp på vår blå planet på jakt efter något hon kallar Ljuset. Nej, det handlar inte om religion - denna alien är definitivt inte troende - utan snarare om någonting som ska ge henne herravälde över universum - förstås. Och hon har redan demolerat åtskilliga solsystem i jakten på detta Ljuset. Det visar sig att Ljuset faktiskt har funnits här på Jorden för ganska många år sedan, och att endast J vet vad som hände med det.

Att återkalla K från hans nya tjänst som nitisk postmästare blir därmed prioritet nummer ett för agent J (Smith), tätt följt av prioritet nummer två, att återställa K:s minne. Något som är lättare sagt än gjort medan den läbbiga utomjordingen härjar fritt. Prioritet nummer tre är lämpligen att göra sig av med nyss nämnda läbbiga utomjording genom att lösa de första två punkterna på agendan. Och runt dessa tre prioriteringar snurrar handlingen på, i relativt oefterhärmlig MiB-stil.

Denna uppföljare har exakt samma anda och snabba replikskiften som första filmen, och effekterna och utomjordingarna är lika udda och skämtsamma nu som då. En av dem mer än så. Bland det veritabla galleri av udda figurer och varelser som MiB alltid präglas av återfinner vi en mycket känd popstjärna. Eftersom Hollywood förmodligen inte ännu känner till Thomas Di Leva, förstår ni säkert att det handlar om Michael Jackson.

I Men in Black II får en del tidigare förekommande aliens en mera framträdande roll, framför allt den snacksaliga och konstant pinkande hunden Frank, och de kedjerökande, franskbrytande "vandrande pinnarna". Det finns även en hel del skämt som anspelar på den första filmen, så det kan vara att rekommendera att se, eller se om, ettan innan man ser tvåan. Den kan naturligtvis ses fristående, men utbytet blir större om man har ettan i färskt minne. Samspelet mellan Jones och Smith är lika lysande här som i originalet, och tempot lika rappt. Även övriga skådespelare gör fina prestationer. Om man gillade första filmen, vilket jag gjorde, ska man knata raka vägen till biografen. Jag har nog förvisso barnasinnet i behåll, men jag hade väldigt kul åt Men in Black II, och tvekar inte att rekommendera den till alla likasinnade!

FILMENS WEBBPLATS

---

Copyright © 2002, Kulturtidskriften Café Crème