Kärlek över klassgränserna
Av Lydia Duprat

Bild: Sonet Film

Miffo
Regi: Daniel Lind-Lagerlöf
Manus: Malin Lagerlöf
I rollerna: Jonas Karlsson, Livia Millhagen, Ingvar Hirdwall, Liv Mjönes, Kajsa Ernst, Fyr Thorwald m. fl.

Betyg:

”Miffo” är parhästarna Daniel Lind-Lagerlöfs (regi) och Malin Lagerlöfs (manus) första långfilm sedan ”Hans och hennes” 2001. Bägge debuterade i långfilmssammanhang med kritikerrosade ”Vägen ut” 1999. Än en gång skrapar de här på den borgerliga fernissan och konstaterar att vi inte är annat än en produkt av vår miljö, alla våra goda föresatser till trots.

Tobias (Jonas Karlsson) kommer från ett högborgerligt hem och har mot föräldrarnas vilja utbildats till präst. Han drömmer om att hjälpa människor, förändra världen och dylikt naivt, och därför lämnar han den stora gamla kyrkan i stan för förortens motsvarighet i betong. Väl där hamnar han på kollisionskurs med ”verkligheten”, med andra ord med sådant som folk som röker och super dagarna i ända, lever på socialbidrag och försöker utnyttja systemet på bästa sätt. En av dessa människor är Carola (Livia Millhagen), en ohämmad och livsglad ung kvinna som sitter i rullstol och inte ens gått ut grundskolan. Tobias blir kär i Carola och hon i honom, men han är rädd, för i hans värld finns knappast plats för en kvinna som Carola. Och därför väljer han bort henne och är nära att begå sitt livs misstag.

Filmens budskap, ”att våga möta kärleken hur den än uppenbarar sig”, är det inget fel på: det är både relevant och lovvärt. ”Miffo” bjuder också på en del träffsäkra skildringar – jag säger bara bröllopstalen - och komiska pinsamheter till följd av Tobias till synes gränslösa benägenhet att göra bort sig. Livia Millhagen gör ett klockrent jobb i rollen som den uppkäftiga och samtidigt oerhört sårbara Carola. Jonas Karlsson däremot gör ett slätstruket intryck som den mesiga och i det närmaste hycklande prästen, och det är inte bara hans fel: det är så hans roll är skriven i manus och regin har inte heller lyckats locka fram någon större övertygelse i hans tolkning.

Sedan kan man ha synpunkter på det sätt varpå förorten och dess invånare porträtteras i filmen. Här är alla ”losers”; det är folk vars tankar enbart kretsar kring två saker: hur uppnå njutning för stunden i form av sex, rök och krök och hur avtvinga staten så mycket bidrag som möjligt. ”De borgerliga”, å andra sidan, porträtteras som saligt intelligensbefriade och stela som mannekängdockor. Det är litet väl stereotypiskt och inte så litet unket.

Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat