Million dollar till Eastwoods baby
Av Jon Asp

Så har ännu en version av världens största firmafest gått till historien, om än bara i dess bokstavligt odramatiska betydelse. Trots att den 77:e Oscarsgalan bjöd få överraskningar kan några tendenser urskiljas.

Elvafaldigt nominerade ”Aviator” belönades planenligt för sina tekniska förtjänster, men gick miste om samtliga tunga utmärkelser. Typiskt för en påkostad film av namnkunnig regissör som fått ganska ojämn kritik. Sett till hur fördelningarna nu föll är frågan om Martin Scorsese ändå inte borde ha belönats för lång och trogen tjänst (även om han lämnat mästerverken bakom sig). Bästa regi och bästa film gick nu i stället till Clint Eastwood och hans ”Million Dollar Baby”, sämsta tänkbara val sett till övriga nominerade. Jag var förvisso inte heller särskilt förtjust i Eastwoods ”Mystic River” (som belönades tvåfaldigt förra året), men den står ändå långt över ”Million Dollar Baby”, ett synnerligen förutsägbart och övertydligt moraldrama om boxning och dödshjälp (som får Sverigepremiär 8 april).

Clint Eastwood och Hilary Swank i Eastwoods "Million Dollar Baby".

Emellertid är det långt från oväntat att Oscarsjuryn tyckte annorlunda. Inte bara har den visat sig svag för Clint Eastwood utan särskilt för framgångssagor av ”Million Dollar Babys” sort. Hilary Swank spelar här den kvinnliga boxaren som mot alla odds gör raketkarriär, som dock plötsligt förbyts i tragik. Det var Swanks andra seger i kategorin, den första kom 1999 för rollen som pojkflicka i ”Boys Don’t Cry”. Hilary Swank tycks falla Oscarsjuryn precis på läppen: underdog och uppvuxen på en husvagnscamping vinner hon framgång i osannolik make believe-historia – både på film och i verkligheten.

Dödshjälp är också ämnet för vinnaren i kategorin bästa film på utländskt språk. Spanska ”Gråta med ett leende” var en av galans mest förhandstippade filmer och snuvade bland andra Kay Pollaks ”Såsom i himmelen” på segern. Till skillnad från ”Million Dollar Baby” är ”Gråta med ett leende” en mycket värdig vinnare – om än hollywoodsk och melodramatisk som spanska dramer ofta är.

Även resterande skådespelarpriser var väntade. Hollywoods fascination över imitationer av verkliga personer tycks intakt. Man skulle kunna tro att legendfaktorn var helt avgörande när Cate Blanchett och Jamie Foxx tilldelades priser för sina tolkningar av Katherine Hepburn och Ray Charles i ”Aviator” respektive ”Ray”. Men det förklarar bara delvis utnämningarna, för både Blanchett och Jamie Foxx är lysande och väl värda sina Oscars.

De bästa filmerna återfinns emellertid återigen inom manussektionerna. Det obetalbara humorverket ”Sideways” vann pris för bästa manus efter förlaga, medan egensinniga ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” tog hem bästa originalmanus (som förra året gick till ”Lost in Translation”). Komedi är per se lågtstående i dessa sammanhang, inte minst i förhållande till ärkeamerikanska moraldramer. Synd då att ”Sideways” och ”Eternal Sunshine” är så mycket mer än bara komedier. Att juryn kunde bortse från deras respektive huvudrollsinnehavare, Jim Carrey och Paul Giamatti, är ett förbiseende som snuddar vid tjänstefel. Men som Kay Pollak sa efter Guldbaggegalan: man kan ju inte tävla i konst.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat