Film

Mission Impossible 2

Av Lydia Duprat

Som bekant är smaken som baken. Och tur är det, för hur skulle det gula må om alla gillade det röda?, som en morbror till mig brukade uttrycka det.

Därför kommer många biobesökare att se uppenbara kvaliteter hos Mission Impossible 2. Medan andra kommer att vara sura när de lämnar biografen.

Är man förtjust i extrema actionsscener, massor med ultrarapid och en hel drös med duvor lär man här få sitt lystmäte. Har man därtill förmågan att bortse från en spattig story och är godtrogen nog att svälja alla absurda tricksen är det ännu bättre. Har man dessutom en faiblesse för maskbyten i det oändliga, ja, då har man verkligen fått full pott. Grattis!

Att agenten Ethan Hunt har övermänskliga kvaliteter fattar man med detsamma man när man ser honom idka bergsklättring. Mitt i semestern blir han erbjuden/påprackad ett nytt omöjligt uppdrag. Han får själv välja vilka agenter som han ska samarbeta med förutom för en, som helt enkelt måste vara en viss tjej som för övrigt är en framgångsrik internationell lyxtjuv, Nyah Nordolf-Hall. Den vackra fröken är emellertid bångstyrig och måste övertalas medelst en vild biljakt där såväl hon som Hunt och andra riskerar liv och lem. Väldigt moget indeed.

Faran sätter hormonerna i gungning hos båda och de blir genast kära i varandra. Men inom kort får paret reda på att Nyahs roll i uppdraget är att vara sexuellt bete åt en riktigt ond före detta agent som planerar att smitta hela världen med en hemsk sjukdom bara för att kunna sälja kuren.

Därpå följer verkligt otroliga actionsscener där Tom Cruise insisterat på att göra alla stunts själv. Plus en massa föga överraskande falska spår avsedda att lura publiken (jaså?) med hjälp av masker hit och dit.

Tom Cruise är en snygg kille, det kan man inte förneka. Men agerar gör han inte i den här filmen. Han kör med två eller tre ansiktsuttryck och förlitar sig i övrigt på sina muskler och kampsportsfärdigheter. Thandie Newton har mycket vackra ögon och en stark närvaro. Hade hon fått chansen skulle hon med all sannolikhet ha visat prov på skådespelarbegåvning. Men från att ha varit en stark och självrådig kvinna med egna repliker i början av filmen förvandlas hon, till följd av sina känslor för Ethan Hunt och sitt samvete (eller åtminstone är detta filmens budskap), till en rädd och hjälplös liten tös som måste räddas från att bli martyr i slutet av filmen.

Självklart är det njutningsbart med snygga och välgjorda actionsscener, självklart är det trevligt med estetiska inslag, men blir det för mycket av dylikt godis och för lite som är rent matnyttigt börjar man tänka på tvätten därhemma. Man förmår helt enkelt inte behålla koncentrationen när filmen blir för långsam. Och detta är precis vad M:I-2 blir. Långsam och lätt som en såpbubbla. Vacker men utan substans.

Slutligen måste jag även anmärka på att den stämning, den ton som är så typisk för Mission Impossible-genren helt lyser med sin frånvaro här. M:I-2 påminner snarare om James Bond. Lagarbetet som är så karakteristiskt för serierna och i viss mån även den första filmen är borta, agenterna som samarbetar med Ethan Hunt är enbart perifera gestalter. Det ska under inga omständigheter gå att ta miste på vem som är hjälten här.

Uppriktigt sagt tror jag att John Woo och Tom Cruise ingått ett avtal som ser ut ungefär så här: Den förste får full frihet att ösa på med estetiserande actionsscener så länge som den andre får vara med som huvudperson i dem. Ett lysande äktenskap som jag befarar att vi kommer att se mera av i framtiden.