Bild: folkets bio

45 minuter av värme
Av Nicole B Wallenrodhe

molly och morfar
Manus och regi: Pjotr Sapegin
Rösterna: Per Myrberg och Ann Petrén

Betyg:

Kinopravda är namnet på det nystartade norska filmbolaget som producerat den animerade ”Molly och morfar”. Själva namnet Kinopravda kommer för alltid att associeras till sovjetfilmaren Dziga Vertov vars dokumentära nyhetsfilmer myntade begreppet på 1920-talet. Det var filmer som visade sanningen om verkligheten menade man, därav namnet ”pravda” som betyder sanning på ryska. Men huruvida detta är relevant för det nystartade bolaget är inte fastlagt.

Regissören Pjotr Sapegin har ryskt ursprung men jobbar numera i Norge där han slagit sig fram som en prisbelönt kortfilmsskapare. Hans film ”Molly och morfar” är Kinopravdas första produktion och med detta så etablerar de sig med en lysande debut.

Att kalla filmen barnfilm vore för snävt. ”Barntillåten” passar bättre då detta är en film som talar lika mycket, kanske till och med mer, till vuxna. Skildringen av en morfar (Per Myrberg) som med sansad desperation försöker få det envisa barnbarnet Molly att äta fiskolja, ta på sig kläder och mössa är full av värmande humor. Morfar tar till det knep som varje gamling har rätt till – sagoberättandet. Deras överenskomna kompromiss blir att Molly lyder om morfar berättar en historia. ”Nu ska du få höra…” inleder han och drar in både Molly och oss i publiken till olika sagovärldar. Han berättar om den stora gula katten med en ständig, omättlig hunger, om den outgrundliga kärleken, om hur havet blev salt och om hans egna barndomserfarenheter från kriget. (Finns i hans berättelser kanske en del sanningar om verkligheten?)

Kvinnorollerna i filmen är att tacka för. Medan morfar är den som tar hand om Molly så är hans hustru (Ann Petrén) ute och hugger ved, spränger berg eller lyfter tunga vikter. Även morfars berättelser rymmer intressanta kvinnokaraktärer som i sin helhet ger en mångsidig människoskildring. Hans barndomsminnen ger en inblick i Europas historia när den tyska krigsmaskinen var i Norge, om folkets kamp under denna period med motreaktioner och rädsla. Morfar var som pojke ute i kriget och hans mod glorifieras. Molly lyssnar som mest nyfiket på denna historia och spänner sina minimala ögon. Ämnen som kommer upp är girighetens fara, okonventionell kärlek och folkets nödvändiga mod. Trots detta fylliga innehåll så är filmen endast 45 minuter lång (en barnvänlig längd), och man sitter som försjunken i den filmvärld som långsamt men snabbt spelar förbi på skärmen.

Den vardagliga lågmäldheten spetsas till med fantasifulla inslag. Molly lägger märke till en grupp insekter som bildat en jazztrio i husknutarna. Trion varvar mellan slagverk, klaviatur samt blås- och stränginstrument. Det hela blir en återkommande sublim musikföreställning (av Karl Seglem). Mycket stämningsfullt.

Även de animationer och filmknep som används är underhållande. Det leks med närbilder, fokus och bildperspektiv vilket gör filmen intressant ur teknisk såväl som narrativ synvinkel. Det här är barnvänlig film när den är som bäst, där visdom förmedlas, utan att vara pretentiöst didaktiskt, med värme från morfar till barnbarn.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.