Bild: image.net

Bra som matinéäventyr för barn
Av Pia Rosborg

berättelsen om narnia: häxan och lejonet [chronicles of narnia: the lion, the witch, and the wardrobe]
Manus: Ann Peacock, Andrew Adamson, Christopher Markus och Stephen McFeely efter boken av C.S. Lewis.
Regi: Andrew Adamson
I rollerna: Georgie Henley, Skandar Keynes, William Moseley, Anna Popplewell, Tilda Swinton, James McAvoy, Jim Broadbent, m. fl.

Betyg:

FILMENS WEBBPLATS >>

Edmund, Susan, Peter och Lucy Pevensie bor i andra världskrigets London. Utanför deras hus är det fullt krig och deras mamma bestämmer sig för att skicka ut dem på landet för att bo på ett gods hos en professor och hans husa. Snart byts den skrämmande yttervärlden mot sagolandet Narnia, som yngsta syskonet Lucy (Georgie Henley) upptäcker då hon gömmer sig i en garderob i huset. Men Narnia är inte så fridfullt som man skulle kunna tro. Där finns nämligen en profetia om syskonen Pevensie och att de ska besegra den onda häxan Jadis (Tilda Swinton) och få slut på den eviga vintern.

Historien är välkänd för såväl dem som läst C. S. Lewis bok som dem som såg teveserien 1988. Regissören Andrew Adamson har sitt förflutna inom specialeffektsavdelningen av film, det här är faktiskt den första icke-animerade filmen han regisserar. Han har inte gjort ett sämre jobb för det – barnskådespelarna är lagom brittiska och lillgamla utan att bli för gulliga. ”Berättelsen om Narnia” är också väldigt vacker att titta på och för det mesta inte överarbetad vad gäller just specialeffekter. Men sen kommer Aslan, lejonet som liksom en annan välkänd figur såhär i juletid offrar sig och återuppstår. Man undrar om filmmakarna tror sig själva när de säger att de lyckades med sitt mål att göra Aslan fotorealistisk. Varje gång det stackars lejonet öppnar munnen och med Liam Neesons röst säger någon plattityd känns det som att kastas in i en Disney-film.

C. S. Lewis var kompis med Tolkien, och även om Lewis verk kanske riktar sig till en lite yngre publik än Ringen-böckerna så är berättelserna alls inte olika. Det handlar om en svartvit värld där man alltid vet vad som är ont och gott, och om ofrivilliga hjältar som klarar mer än vad de själva tror. Det är ju knappt att man vågar kritisera Tolkien, men hos Lewis kan man glädja sig åt en lite jämnare könsfördelning i en betydligt mindre macho värld.

Givetvis förlorar man på att se en sådan här film som vuxen. Teveserien måste ha gjort större intryck på mig som barn än vad jag kommer ihåg, för under filmens gång kommer hela historien tillbaka. Men medan jag då tyckte att häxan Jadis var fruktansvärt läskig och faktiskt nog också var rädd för Aslan i all sitt majestät, så känns de nu rätt bleka. Det är nog inte filmens fel så mycket som att jag själv blivit äldre. Som matinéäventyr för barn på jullov eller vuxna som behöver en tillfällig fantasivärld kan ”Berättelsen om Narnia” definitivt rekommenderas.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.