ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
|
||
Novotny gör rätt
som flyr Sverige
I dag har Henry Meyers ”Fyra veckor i juni” premiär – ännu en i raden av mindre lyckade svenska långfilmer. Ett slags generationsdrama slash ”låt oss lära av våra misstag-film”, så lam och så fullständigt hopplös att engagera sig i. Huvudrollen görs av en av Sveriges populäraste filmaktriser, Tuva Novotny. Efter att ha misshandlat sin lösaktige pojkvän döms Sandra till villkorlig dom och tvångsarbete och blir på kuppen världsfrånvänd. Men en perifer stofiltant till granne (Ghita Nørby – ett litet ljus i mörkret) och en mjuk polsk byggnadsarbetare frammanar hennes livslust åter. Sedan tevedebuten i ”Skilda världar”
och filmdebuten i ”Tic Tac” har det gått fort för
Novotny. I dag är hon inte bara en av våra mest efterfrågade
skådisar utan också en av de mest ansedda. Räknat från
”Jalla! Jalla!” år 2000 har hon medverkat i ungefär
tiotalet långfilmer, varav flera huvudroller. Förutom hög
branschstatus har hon tillvunnit sig aktning i stugorna. Säg den
som tvivlar på Tuva Novotnys uppriktiga engagemang? Hon har integritet
och bjuder inga skandaler. Hon ställer upp på samhällskampanjer.
Hon deltar glatt i Svt:s reklamfilmer. Hon flyttar till Köpenhamn,
lär sig danska och briljerar med perfekt uttal i ”Unge Andersen”,
teveproduktionen från i våras om den jubilerande författaren. Nu är det inte så att jag tycker Tuva Novotny är exceptionellt överskattad. Eftersom hon nästan uteslutande medverkat i mediokra filmer är det över huvud taget svårt att bedöma hennes talang. Jag vet inte heller hur stora möjligheter Novotny har att välja bland sina anbud - trots allt är utbudet på en svensk filmmarknad aldrig mördande. Men jag skulle ändå vilja se henne i bättre filmer och med intressantare karaktärer. För, med Novotnys huvudroller i åtanke, förefaller det märkligt hur hon lyckats bli så stor. ”Sleepwalker”, ”Den osynlige”, ”Smala Sussie”, ”Kommer du med mig då” – det är ingen svindlande meritlista. Vidare ”Dag och natt”, detta fantastiskt övervärderade drama, i vilken Novotny är minst lika övervärderad. Och alltså nu, ännu ett mindre smickrande framträdande i ”Fyra veckor i juni”, där Novotny – i ännu en favoritrepris – spelar iskall tjej som tinar upp långsamt; går från total likgiltighet via misstroget flackande blick till empatisk förlösare och allas solstråle. Men här gör hon inte ens sin paradroll särskilt väl – Novotny tycks ha slagit knut på sin egen typecasting. Men jag misströstar inte, höstrepertoaren lovar nämligen bättring. Novotny har vänt blickarna utåt, delvis bort från Sverige. Först i danske Simon Stahos ”Bang bang orangutang” (även om man kan befara lätt övermod hos ”Dag och natt”-regissören med sitt Dramaten-crew). Senare också i flera utländska produktioner, bland annat i brittiska Brian Jones-dokumentären ”Stoned”, tjeckiska ”Close to Heaven” och nyzeeländska ”No. 2”. Novotny misströstar knappast sina senaste
insatser i svensk film, men kanske är hon ändå lite trött
på att ge liv åt alla dessa vilsna tjejer med trasigt förflutet.
Kanske har hon insett – när allt kommer omkring – att
hennes filmografi egentligen är ganska kackig. Upp till bevis nu?
|
||
|